Fina blomman! Regnet tråkigt. Stolen dum.

När Dottern började närma sig året fick jag syn på hur mycket jag dömde det vi såg omkring oss. Det var hennes första sommar och vi var ute och upptäckte världen. Hon satt i selen på min mage och vi gick runt och luktade på blommorna. Dottern talade inte med ord, men jag talade med henne hela tiden och satte ord på det vi såg i vår omgivning. Jag började plötsligt lägga märke till hur ofta mina ord inte bara var rent beskrivande, utan därtill också riktigt dömande. ”Du är så söt, kom och titta på den här roliga traktorn, maten är god, vilka fina skor, vilket härligt väder…”

Jag började undra vad jag höll på med. Inte ville jag tala om för henne vad hon skulle tycka..?

Många säger ”han är dum” om någon som slåss t ex, ”hon är snäll” om någon som inte säger ifrån.  

Svart eller vitt. Ont eller gott. Dum eller snäll. Ful eller fin.

Vi dömer det vi ser i vår omvärld nästan oavbrutet. Det är som om vi är utrustade med en inbyggd sorteringsmaskin som bara måste sortera in allt vi ser i olika fack.

Barn föds utan den här funktionen. De upplever allt precis som det är, utan dömande. Under uppväxten, då språket lärs in kommer de dömande orden med på köpet. Så som man tycker inom kulturen så lär sig barnen att tycka. Men från början är allting bortom tyckanden. Det är bara upplevelser.

Vi kan nöja oss med att beskriva det vi ser. Vill vi säga vad vi tycker om något kan vi tillägga att det är vi som tycker något. Att säga ”äpplen är goda” är att bestämma något. Att säga ”jag tycker äpplen är goda” lämnar öppet för barnen att tycka som de vill. Istället för att säga att någon som slåss är dum kan vi säga: ”han slog henne och då blev hon ledsen”. Vi kan beskriva istället för att döma. Eller säga vem det är som tycker något.

Att döma vädret är en klassiker. När det är soligt säger vi ”vackert väder” och när det regnar är det ”dåligt väder”. Ofta, i samband med regn, får Dottern höra ord som: ”men usch, är du ute i det här vädret??”, ”nu är det väl tråkigt väder, va?”, ”idag var det ruggigt ute!” Än så länge tittar hon på de vuxna med en min som ser ut att säga: ”vad pratar de om?” Regnväder är nämligen bland det bästa Dottern vet. Hon blir alltid så glad när hon vaknar och ser att det regnar ute. Genast vill hon ta på sig regnkläderna och ropar: ”måste gå ut!!!”

Tar vi inte ifrån barnen deras upplevelse av omvärlden när vi sätter dömande ord på det mesta?

Även barnen blir bedömda. Helt i onödan. Det som händer är att de lär sig att prestationer är viktigt. Istället för att vara i upplevelsen flyttas fokus till att utföra en prestation: "Vad duktig du är som klär på dig själv". "Du sjunger så vackert!", "vad snäll du är som läser för lillebror". "Sluta var så dum nu, och gör som jag säger!"

Vi kan uppleva det som händer. Vi behöver inte dela in allt i fack. Vi kan ta en tur ut i skogen och se det som finns där med ett barns ögon. Ta in omvärlden med alla sinnen, bara vara och sluta sätta ord på precis allting.

Om barn gör sig illa har vuxna ofta en tendens att säga ”dumma” om den sak eller person som var inblandad i skadan. Om barnet springer rakt in i köksbordet så är det ”dumma bordet!” Så säger vuxna ofta till barn och lär dem att de ska skylla på något när de gör sig illa.

Barn lär sig att det är någon annans fel. De lär sig att förbanna de yttre omständigheterna. Det räcker att beskriva. ”Du sprang in i bordet och det gjorde ont i pannan.”

Nu i veckan stod Dottern och målade vid staffliet på öppna förskolan. En jämnårig pojke rusade fram till henne, ställde sig nära intill och utropade: ”Va fint!” Så hade han lärt sig att man säger. Ofta när barn ritar eller målar kommer det ju som på automatik ur de vuxnas munnar: ”Va fint!!” Barnen behöver inte detta. De kan få måla ifred utan bedömning. Om barnet verkar trivas med att måla och möter min blick med ett leende och säger ”titta!” - kan jag se barnet i ögonen och le tillbaka, säga ”ja, titta du målar!”. Istället för att bedöma det som barnet gör så möter vi varandra, och delar upplevelsen.

I barnböckerna möter vi samma fenomen. Numera väljer jag gärna bort rader i böckerna som dömer, eller ändrar texten till mer beskrivande. Istället för ”mammas fina blommor” läser jag helt enkelt ”mammas blommor”. ”Stolen är dum” kan istället bli ”han snubblade på stolen och gjorde sig illa” om det var det som hände.

Vi låter barnen gå fria, när vi låter dem vara i upplevelsen.  Vi låter dem slippa onödiga begränsningar när vi slutar tala om för dem vad de ska tycka och låter bli att sätta stämplar på händelser, saker och beteenden.