13.22: Bädda säng

Vissa dagar flyter allt. Jag har fått sova minst fem timmar i sträck. Barnen är nöjda och Lillebror sover i vagnen när Storasyster leker på gården. Disken är minimal och golvet är inte en geggig sörja efter lunchen. Jag hinner dricka en kopp kaffe och få en stund helt för mig själv, trots att det är mitt på dagen.

Andra dagar är humöret sämre, huvudet är tungt efter för lite sömn. Allt gungar, bokstavligen. Barnen är snoriga och sover dåligt, hemmet är en enda röra av leksaker, smutstvätt, post och disk.

Idag bäddade jag efter lunch. Då kan jag fråga mig varför jag överhuvudtaget gör det.  Kanske som en symbol för det inre lugn jag söker. Ordning och reda omkring mig, ordning och reda i mitt sinne.

Men: Stökigheten har jag bara svårt med när det är rörigt i mitt inre, när jag förlorat mig i tanketrassel.

Jag lurar ofta mig själv att tro att det är något i det yttre som orsakar mitt inre tillstånd.

Jag tycks också påverkas mer negativt av vad någon säger eller gör om jag är redan hamnat ur balans. Men med stark förankring i mig själv spelar det ingen roll vad någon annan säger eller gör, det går inte att rucka på mig.

Ingenting i det yttre kan påverka eller skada mig. Det är inte omvärlden som skapar det jag upplever – det är jag som skapar omvärlden.

Allt som jag ser har jag skapat. För mig är det helt sant. Varför skulle jag inte älska det?

Jag kan bädda och vara fullt närvarande. Bädda som meditation.

Jag kan diska och vara fullt närvarande. Diska som meditation.

Jag kan byta blöja och… ja, ni fattar.

Tidpunkten jag utför en handling spelar ju ingen roll. Om jag så diskar närmare midnatt eller är uppe och leker med Sonen klockan 4 på morgonen. Jag behöver inte sätta stämplar på allt. Om jag utför handlingar helt i varandet så är det bara något som sker, utan värdering. Ah, vilken skön avslappning det är att leva så. Hela kroppen får vila. Den slipper gå och vara spänd av stress. Jag blir inte lika trött.

Den här världen är vänd upp och ned. Det finns ingenting i omvärlden som verkligen kan skada oss.  Vi har förlorat oss i tankar och i göranden. Vi stressar runt som galningar för att hinna – till vad? Vad är det vi ska hinna? Leva?

Jag har ofta svårt att acceptera hemmalivet. En del av mig längtar ut efter att göra andra saker. Som att ständigt vara tillsammans med och ta hand om två små barn inte skulle vara något riktigt liv!? Men jag vet att det här är min uppgift just nu. Vad vi än gör kan vi använda vår livssituation till att föra in ännu mer närvaro och kärlek i världen. Vi kan bara börja där vi står. Jag kan använda den här tiden tillsammans med småttingarna till att lära mig bli mer närvarande. Varje liten handling kan utföras med stor kärlek.

Det sprider sig som ringar på vattnet.