En liten röd klänning

Det är dags att rensa i min stora garderob. Jag letar mig inåt, det är som i sagan om Narnia - garderoben tycks aldrig ta slut. Många av plaggen som hänger främst är svarta. Längre bak hänger några gröna, rosa och gula. Men mest är det svart och grått. De mest underliga känslotillstånd sveper igenom mig när jag söker bland kläderna. Glömda minnen kommer som bilder, träffar mitt i hjärtat. Jag låter dem flytta in, välkomnar dem i mitt innersta. Det skramlar till och en del av de svarta plaggen faller av sina galgar och försvinner ner i golvet under mig. Händelser från det förflutna som jag trott skadat mig och tillfällen då jag själv sårat, löses upp och jag glömmer bort vad de egentligen handlade om…

Nästan längst in lyser något rött. Jag flämtar till och drar fram plagget – en liten röd barnklänning.

Jag håller klänningen intill mig, blundar och känner det mjuka tyget mot kinden, tar ett djupt andetag och drar in lukten i näsan. Då snurrar det till, som om jag för ett ögonblick åker karusell.  

När jag öppnar ögonen är jag i min barndoms skog. Jag vandrar hand i hand med min bäste vän. Hans ögon lyser, liksom alla färgerna i skogen. Mina kinder glöder. Fötterna vill inte vara stilla, de hoppar fram. Glädjen är total. Vi gör allt tillsammans, bygger bo till skalbaggarna, samlar på de vackraste stenarna, säljer rönnbär vid vägkanten, simmar under bryggorna i badsjön, åker skridskor på bräcklig is, fingervirkar världens längsta ormar och äter glassbåtar i solgasset på stentrappan. Men vad vi gör är egentligen inte så viktigt. Vi är tillsammans, i enhet. Det är det enda som betyder något.

I fickan på klänningen ligger en slät, liten vit sten. Jag tar upp den och håller den i min hand. Det är den allra finaste stenen från vår samling. Jag lägger fram den på byrån i hallen, målar dit en nyckelpiga och ett hjärta, skriver ”alltid” med snirkliga bokstäver. Jag har alltid älskat och kommer alltid att göra det. Allt annat är illusion och tycks existera för att jag börjat tro på något som kallas rädsla.

Barndomens känsla av enhet har flyttat in i mig idag. Jag behöver inte klä mig i svart som om jag skulle ha sorg. Det förflutna är inte här längre. Jag kan sudda ut skuggorna från händelser då jag inte varit i enhet med andra, då egot sattes främst och vi använde varandra för våra egna syften.

Min röda klänning hänger nu längst fram i garderoben. Jag tar med mig glädjen i möten med andra.

Flickan som var jag är högst närvarande. Hon dansar. Den röda färgen lyser upp mig från insidan. Jag står med båda fötterna stadigt i marken, fullständigt rotad i trygghet. Flickan springer runt, runt med röda slöjor och där är min mamma med blommig böljande kjol. Hon hänger tvätt och hennes leende blir till värme i min kropp. Där är också pappa, i snickarbyxor. Han busar och leker apa. Skrattet mitt gurglar upp genom strupen och kommer ut som färgglada bubblor ur munnen.

Jag smeker det mjuka klänningstyget, stänger garderoben och ler. Jag sätter henne främst nu, flickan som var jag.

Hand i hand går jag med min älskling på promenad. Våra små änglar somnar i vagnen. Glädjen rinner över. Jag ler stort och får tillbaka ett par lysande ögon. Kärleken brinner, aldrig ska den slockna. Den har alltid brunnit och kommer alltid att göra det.

Alltid är så jag älskar dig.