Sagan om det förlorade folket

Det var en gång en flicka som levde någonstans ovanför molnen, bortom vår värld. Hennes himmel skimrade i färger vi inte ens kan föreställa oss.

Flickan hette Rakel och hon kunde skapa med tankarna. Allt hon ville ha kunde hon få. Om hon ville flyga så flög hon, ville hon bo i ett runt hus med en rund säng så gjorde hon det. Rakel var aldrig rädd, hon visste inte ens vad rädsla var för något. Om någon skulle berätta för henne om hur det är att vara rädd skulle hon inte förstå.

Rakel hade långt svart hår som nådde ända ned till hennes fötter. Hon behövde aldrig kamma håret, borsta tänderna eller duscha. Hon var alltid hel och ren, för så var det i hennes värld.

Rakel älskade att leka och särskilt älskade hon enhörningarna, hästarna. Hon pratade med dem, utan ord. Tankarna blev till budskap i den andres huvud. Enhörningen Sebastian var hennes ständige följeslagare. Hon satt på hans rygg, hängde i hans man och gjorde konster, som en akrobat. Livet var ren glädje.

Rakel var i enhet med allt, och eftersom allt var en del av henne själv älskade hon allt hon såg och allt hon gjorde. Alla väsen var hennes vänner och möten med andra var en upplevelse av total extas. Eftersom det inte fanns något att dölja för någon, var total öppenhet det enda som existerade, ett delande av djup kärlek bortom allt förstånd.

Hennes folk hade skaparförmågan, det var som en gnista i dem alla, som de kunde trolla med. Gnistan var en del av Den Stora Elden, ursprunget till allt liv. Den Stora Elden brann således alltid i hennes hjärta och hon visste att allt var evigt och sant. Allt hon skapade blev därför enbart kärleksfullt, och hon älskade sina skapelser.

Hon kunde inte tänka sig att livet skulle vara på ett annat sätt.

En dag vid lägerelden fick hon höra talas om att en del av hennes folk hade tänkt en liten galen tanke. De hade undrat hur det skulle vara att skapa på egen hand, utan Den Stora Elden. Eftersom tankar genast manifesterades blev det omedelbart så som folket tänkt. En explosion hade uppstått, en gigantisk smäll och ett helt illusoriskt universum skapades, där upplevelsen om att vara åtskilda var det centrala. Den Stora Elden fanns naturligtvis kvar och brann som alltid i folkets hjärtan, men på grund av den lilla galna tanken kunde de inte längre känna den.

Så hade en hel värld skapats, en drömvärld, en illusion om separation. En glädjelös plats där Rädslan blivit härskande.

Rakel fick höra att folket hade förlorat sig på den platsen. De var så fruktansvärt rädda när de trodde sig vara separerade från Den Stora Elden. De upplevde total övergivenhet men förstod inte vad som fattades dem. De kände ingen enhet med varandra och började därför skapa på ett vansinnigt sätt. Felaktigt beskyllde folket varandra för smärtan de alla kände inom sig.

Vad de inte kunde se var att de aldrig någonsin blivit övergivna. Den Stora Elden fortsatte att brinna för dem och inom dem. Folket var alltid förenade i det ljuset oavsett vad de tycktes uppleva.

Rakel var en av dem som bestämde sig för att stiga ned och hjälpa på plats. Det fanns inget annat att göra tyckte hon. När en del av folket var förlorat kunde ingen av dem känna sig riktigt hela eller uppleva djup glädje.

”Det finns en risk att du glömmer vem du är”, varnade några av de visaste i flocken. ”Djupt i ditt hjärta kommer du att veta, men du kommer att vandra en tid i glömska precis som alla andra där, och du kommer att uppleva deras smärta och lidande. Också du kommer att tro att du är ensam och övergiven, men det kommer en dag då du vaknar och minns ditt syfte.”

Rakel hörde de äldres varningar om de smärtor hon skulle komma att utstå, men hon kände inga tvivel. Det var dags att gå ned för att hjälpa hem det förlorade folket.

Rakel föddes på planeten Jorden. Hennes mor och far torkade glädjetårarna över det ”mirakel” de just fått bevittna – att de fått en liten dotter. Rakel hade valt föräldrar som kunde ge henne just de utmaningar hon behövde för att få hjälp att vakna upp till sitt sanna jag då tiden var mogen.

Barndomen förflöt relativt bekymmersfritt och hon upplevde omvärlden med alla sina sinnen och utforskade hur det var att ha en kropp, precis som alla barn gör.

Med tonåren började frågorna hopa sig inom Rakel. Hon tyckte livet var grått och hon saknade verklig förening, att känna enhet med andra – varför gick det inte? Hon ställde frågor som ”vem är jag?” och hon skrämdes över att inte veta svaret.  På Jorden pratades det om att kärlek var det människan behövde, så hon sökte sig till pojkar och deras famnar. Till en början kunde hon ana en gnista av verklig enhet, men den försvann snabbt. Rakel blev så besviken på att inte kunna känna enhet med någon annan. Två kroppar som gneds mot varandra var inte kärlek, tyckte hon.

Tiden gick och Rakel skaffade sig utbildning och ett arbete där hon tjänade Rädslan. Hon sökte överallt, men ingenstans tycktes hon finna verklig mening och samhörighet. Meningslösheten bredde ut sig allt mer. Någonstans på väg in i vuxenlivet brakade allt samman. Hon kunde inte längre fungera på det sätt hon levt. Hon kände djupt inom sig att en förändring var på gång och att allt skulle bli annorlunda, men hon förstod inte hur. Knoppen som innehöll hennes sanna jag var på väg att slå ut i full blom. Det ilade och värkte.

Rakel tvingades till vila och läkning. Inom henne stormade sju hav och mitt i allt bröt en enorm skaparkraft fram. Hon fick kreativa utfall där hon skrev ned vad hon skulle göra, det var som om hon blivit kallad, som om hon hade ett syfte. Hade livet en mening trots allt?

Hon log, för nu visste hon. Hon började minnas. Hon hade valt att vara Vägvisare, att hjälpa alla som sökte det, att hitta Vägen Hem.  

Det var hennes enda syfte.  

Människans primära syfte är att vakna upp och se sanningen om sig själv. Alla andra syften är sekundära.

Du ÄR KÄRLEK, vad du än tror om dig själv.