Medvetet föräldraskap

”Barnet har en djup längtan efter att föräldern ska finnas där som människa, inte som en roll, oavsett hur samvetsgrant den rollen spelas. Du kanske gör alla de rätta sakerna och det bästa du kan för ditt barn, men inte ens det bästa är gott nog. I själva verket räcker det aldrig att göra saker om du försummar Varandet.”                                                                                         Eckhart Tolle

Vilken slags uppmärksamhet ger vi våra barn? Handlar den mest om vad barnet gör och hur det ser ut? Kanske har vi fullt upp med att bestämma hur våra barn ska vara, och även skapat oss en bild av hur vårt barn ”är” – och så ser vi vårt barn enbart med den bilden för våra ögon?  Föräldrar har en tendens att vara ganska blinda när det gäller sina egna barn. Ser vi barnen eller ser vi bara det vi vill se hos dem?

Kanske ser vi ”drömbarnet” och så reagerar vi negativt på barnet om det inte lever upp till våra förväntningar på hur det ska vara. Barnen lär sig snabbt vad föräldrarna vill ha och utan att någon egentligen förstår vad som händer så är de i full gång att skapa ett falskt själv – ett som ska passa omgivningen. Det blir som en mask som skyler deras sanna jag.

Vad vi gör är av sekundär betydelse. Det viktigaste är att vi är närvarande i det vi företar oss. De flesta av oss förlorar oss helt i görandet och försummar Varandet. Vad innebär det att vara närvarande? När du ser på och talar med ditt barn är du lugn och fullständigt närvarande i situationen. Du är helt och hållet tillsammans med ditt barn och ingen annanstans i tankarna. Du lyssnar på barnet, ser det i ögonen och är fullständigt där. Du ser, och barnet kan känna att du är där.

Medvetet föräldraskap är att förverkliga närvaron tillsammans med barnen.  Vad vi än gör är vi ett med den stund vi upplever med barnen just nu. Om jag däremot tänker på vad vi ska äta till middag eller något som hände förra veckan, samtidigt som jag byter blöja på Sonen så är jag ju inte alls närvarande där med honom. Jag kommer ofta på mig själv att göra så, och inser att han är tillsammans med en mamma som inte alls är där, det är bara ett tomt skal som står där och tar hand om honom. Det gör ont.

Samma sak vid påklädning. Där försummar jag ofta Varandet. Varje barn har en hel hög med vinterkläder som ska på varje gång vi ska ut. Det är bråttom iväg och då ser jag bara det. Jag hjälper Dottern snabbt med kläderna, för att Lillebror inte ska behöva ligga och skrika, vilket han ofta gör när han får lov att vänta. Jag stressar upp mig av det. Dottern känner min brist på närvaro och sätter sig på tvären. Vi säger att barnen ”trilskas”, men jag tror att de egentligen pekar på vår brist på närvaro. De skriker åt oss att de saknar oss: ”kom ut ur ditt stressade tanketrassel och se mig!” Ju mer vi stressar, och ju mer vi är ur balans desto högre skriker barnen, det tror jag många föräldrar känner igen.

Som tur är har jag mängder av övningstillfällen. Varje gång jag lyckas behålla närvaron och lugnet vid påklädningen så förvandlas en jobbig stund till en mysig samvaro. Vi pratar, kramas och skrattar - och plötsligt är kläderna på!

Vårt samhälle har fastnat i görandet. Det är så mycket vi vill hinna med och vi pressar in massor med ”bra” och ”goda” aktiviteter i barnens liv. Varför gör vi det? Kanske vill vi leva upp till bilden av att vara ”goda och lyckade föräldrar”. Eller kanske är det ett försök att ge barnen det vi själva inte fick som små.

När vi är i Varandet är vi bortom alla roller. Vi möter barnet i närvaron och där är allt fritt. Vi tillåter barnet att vara sig själv, att få hitta sig själv.

Eckhart Tolle skriver om medvetet föräldraskap i sin bok En ny jord: ”Det finns två slags uppmärksamhet. Formbaserad uppmärksamhet har alltid något samband med att göra eller bedöma saker (…) Formlös uppmärksamhet går inte att skilja från Varandets dimension.”

Formbaserad uppmärksamhet ges ofta våra barn och hör samman med görandet eller bedömning. ”Har du borstat tänderna? Ta på dig skorna. Gör läxorna. Vad duktig du är.” Det är klart att sådan uppmärksamhet fyller sin funktion och att vi behöver ta till den som föräldrar, men om barnet enbart får ett sådant bemötande av oss kommer de att känna att något livsviktigt saknas: Varandet.

I den formlösa uppmärksamheten är du vaken. Det är den bästa gåvan du kan ge till ditt barn – och till den här världen.  Fullständigt närvarande vilar du och ditt barn i stillhet, vad ni än gör, vad ni än pratar om. Ni är befriade. Som Eckhart Tolle säger:

 ”Du är Varandet bakom görandet.”