Du duger som du ÄR

Vad kan vara viktigare än att möta barnen i närvaron, i nuet och ge dem en känsla av att de duger som de är? Oavsett hur de beter sig eller vad de presterar i skolan så har vi som föräldrar chansen att mata dem med en känsla av självvärde. Genom att om och om igen återvända till närvaron och nuet tillsammans med dem så ger vi dem något stort och värdefullt: vetskapen att jag är sedd och älskad för den jag är.

Denna känsla kommer att bära dem genom livet. Det kommer stunder då de snubblar över hinder och faller platt på marken. Men självkänslan får dem att resa sig upp igen, syna skrapsåren och borsta av sig, för att sedan vända ansiktet mot solen och le igen. De ärr de får på vägen grämer de sig inte över, istället bär de dem med stolthet, ser dem som lärdomar som fick dem att växa.

Barn finns inte till för att lära sig anpassning, att platsa i de vuxnas eller samhällets mall eller hela tiden uppmuntras till att prestera. Ska de tjäna systemet och bli en duktig robot eller ska de få möjlighet att tänka själva?

Vadå liten? Jag? Det är ju bänken som är stor!

Vårt samhälle vilar på vissa lagar, varav Jantelagen sitter hårt inpräntat inom oss: Du ska inte tro att du är något. Utifrån den föreställningen möter vi oss själva och andra. Vi jämför, dömer och klankar ned. Men vi kan välja att ställa den här lagen åt sidan, se att den inte tjänar något syfte. Till vilken nytta är det att vi fortsätter trycka ned oss själva och våra barn på det här viset?

Alla barn har rätt att känna sig värdefulla.

Alla duger precis som de är.

Alla är bra på något.

Vi vuxna har ett ansvar att se barnet och möta det där det står, inte utifrån hur vi vill att det ska vara, se ut och bete sig.

Du som arbetar med barn: du kan förändra världen, bidra till en fredligare plats för våra barn att växa upp på, med något så enkelt som ditt sätt att bemöta barnen. Är du hel i dig själv, sann, med integritet (autentisk), då är du också hel och sann i ditt möte med barnen. Du möter dem som medmänniska istället för iklädd en roll.

För in närvaron i ditt arbete med barnen och du kommer att märka en förändring. Både inom dig och hos barnen. Påminn dig själv att vara närvarande, om och om igen. Så fort du tappar fokus och fastnar i stress, åtaganden och tankar: gå bara tillbaka till närvaron. Den finns alltid där, tålmodigt väntande på att du ska se den och föra in den i världen.

 Närvaro är vad vår koncentrationsstörda värld behöver mest av allt.

För att vara närvarande krävs att vi vågar granska oss själva. Vi kommer att få syn på våra rädslor. Men genom att bara vara närvarande för dem och se dem så som de är tappar de mer och mer sitt grepp.

När jag arbetade som förskollärare kände jag ofta press i sociala situationer som föräldramöten. Jag hade massor av bra saker att säga, men mådde jättedåligt när jag skulle göra det och många gånger valde jag att fly eller låta andra prata. Att bara sitta i fikarummet en hel rast eller småprata med föräldrar under föräldrafikat var också sådant som skrämde mig. Jag satt så fast i rädslomönster som tog mycket kraft och energi av mig och som gjorde att jag inte var riktigt deltog, jag var bara så upptagen av mig själv och mitt problem. Jag var inte där. Jag var inte närvarande.

Våra mönster präglar vårt arbete med barnen. Om vi själva blivit uppfostrade med hårda nypor, aldrig fått tillåtelse att gråta, fått skäll om vi varit vilda som Pippi Långstrump, om vi blivit kuvade – hur hittar vi tillbaka till den där inre livskraften vi föddes med? Den där sprittande lusten över att bara finnas till, som vi levde i enhet med innan vi tappade kontakten med den, ungefär i samma takt vi kapslade in alla känslor vi inte fick tillåtelse att känna.

Att arbeta med barn kan kännas som ett kall, men för att kunna vara där utan begränsningar, utan att göra snubbelben på oss själva krävs det att vi synar de hinder vi har i oss själva.

En fri människa låter andra vara fria. Tillsammans kan vi skapa en fri och kärleksfull värld.

Vilka hinder har du?

Vilka inre röster tror du på?

I NÄRVARON: När en ”jobbig” känsla uppstår:

1.       Se det som något positivt. Nu har du chansen att släppa taget om gammalt bagage.

2.       Känn känslan. Känn den i kroppen, iaktta den, var den som upplever. Genom att fokusera på den/det som upplever blir du automatiskt medveten om närvaron. Närvaron är det som allt sker i. Bara fortsätt uppmärksamma denna tysta lyssnare, denna rymd där allt uppstår.

3.       Kommer det tankar, arga sådana t ex, följ inte med i deras historia! Bara fortsätt vila i närvaron. Kommer det tankar och känslor, bara låt dem komma, se dem, med närvarons ögon. Se att de arga tankarna inte är du. Du bara iakttar dem, de är på besök en liten stund för att sedan dra vidare. Låt dem bara göra det…

I ljuset av närvaron kan du se hur du bara är. Du är sedd och älskad precis som du är, du har alltid varit det och kommer alltid att vara det.