Barnet speglar dig

Barnen har en fantastisk potential att väcka upp oss vuxna. Ta treåringen som är mitt uppe i sin självständighetsutveckling. Hennes vilja visar sig plötsligt väldigt tydligt. Många skulle kalla det för att barnet ”trotsar” när hon vill något helt annat än den säkert välmenande föräldern eller pedagogen. Plötsligt kanske vi står inför vårt eget inre barn när barnet framför oss viftar med armarna. Istället för att fastna i tankar om hur vi ska hantera det bångstyriga barnet kan vi stanna upp och möta oss själva. Andas. Se till att vara fullständigt närvarande i kroppen.

Kommer det känslor – låt dem komma. Det betyder inte att du måste stå där och skrika eller gråta. Det kan räcka med att du erkänner för dig själv att du känner som du gör och andas dig igenom känslorna. Du kan göra det här direkt, eller så fort du har en stund för dig själv.

Fråga dig själv hur du ville bli bemött som treåring? Möt barnet framför dig på samma sätt. Du kommer att möta både dig själv och treåringen som står framför dig idag.

 

 

Vi möter oftast barnen med en uppsättning idéer, föreställningar, inlärda beteenden, instängda emotioner och så vidare…. Barnen kan lära oss att granska de här, för du ställs ju garanterat inför dina egna dilemman när du möter barn. När känns det obekvämt, i vilka situationer?

När man har, eller jobbar med, barn kommer det så småningom bli väldigt tufft, om man inte samtidigt synar och arbetar med sig själv. Vad går jag igång på? Vilka barn trycker lite extra på mina ömma knappar? Vad handlar det om? Vad är det barnen speglar hos mig själv?

 

 

Jag brukade gå igång på en liten Ylva. Hon gick ganska långa dagar på förskolan och var såklart trött emellanåt. När hon var trött och det inte gick som hon ville kunde hon sitta och gnälla i oändlighet som jag tyckte då… Hon ville inte klä på sig. Det här triggade mig… Jag blev irriterad, ibland riktigt arg över, vad jag tyckte var ett evigt gnällande. Så småningom fick jag syn på mitt eget inre barn – barnet som var jag. Att gnälla och klaga möttes inte direkt med jubel när jag var liten. Snarare med ilska. När jag började se det här kunde jag möta mig själv, den del av mig som inte blivit mött och känslomässigt bekräftad som liten. Det fina är att det aldrig är för sent! Jag såg barnet som var jag för min inre syn och omfamnade henne när hon klagade och gnällde. När hon blev sedd och kände att hon fick finnas behövde jag inte göra motstånd och bli arg på alla barn som uppvisade samma beteende. Jag slutade deppa ihop när den känslomässiga bekräftelsen uteblev från min partner. När barn som Ylva kunde bli bemött i kärlek och kanske få en kram istället för hårda ord, gick ju också påklädningen som en dans!

Ylva bad om kärlek. Varje gång. Precis som jag. Hennes rop efter kärlek var mitt!




Ylva heter egentligen något annat.

Känslor är inte onda - de vill bara bli sedda och hörda!

Sorg, gråt, ledsenhet… Låter vi barnen gråta klart? Eller säger vi NEJ när tårarna kommer? Ger vi napp på automatik? Hur kapabla vi är att låta våra barn känna, är ett mått på hur tillåtande vi är vad gäller våra egna känslor. Vad sa de vuxna till dig när du grät som liten? ”Det var inte så farligt”, ”det gick bra”... eller kanske värre: ”stora pojkar gråter inte”, ”vilken lipsill du är!” I så fall har du en hel del instängda tårar. Det är helt okej. Du är älskad som du är. Du får vara ledsen. Du får vara arg.

Du är förälder - det är inget lätt jobb. Du har en av de svåraste uppgifter som finns. Varje dag tar du hand om dina barn, du pratar med dem, ger dem mat, pysslar, tvättar hår, hämtar och lämnar. Du finns där. Samtidigt minns kroppen din egna barndom. Alla de gånger du inte fick dina behov tillgodosedda, varje gång dina känslor inte blev mötta. Dessa minnen, som sitter i kroppens celler, gör sig påminda när dina barn uttrycker sina behov. Hur svårt är det inte att möta ett barns behov om man själv inte fick behoven tillgodosedda som barn? Det är omöjligt. Du triggas.

 

Det inre barnet gör sig påmint. Se mig, se mig! Älska mig! Ge mig det jag vill ha!

Människan strävar efter att vara god eller ljus. Inget fel med det, men om jag inte omfamnar hela mig själv, med alla sidor, både det mörka och det ljusa så resulterar det i obalans på något vis.

När jag menar omfamna mörkret så menar jag att acceptera de mörka tankarna, sorgen, ilskan, hatet… För vi kan inte bli av med det genom att låtsas som att det inte finns.

Tänk dig ett litet, litet ledset barn. Barnet gråter förtvivlat. Hur vill du möta barnet? Med kärlek och en öppen famn? Eller lämnar du rummet, stänger dörren? Om du väljer omfamningen så kommer gråten tystna rätt fort. Gråten blir accepterad, mött med kärlek. Om du vänder dig ifrån det ledsna barnet kommer gråten att bli kvar, även efter att barnet slutat gråta. Känslan blev inte mött.

Så här kan du göra med dig själv också. Varje gång du är arg, ledsen, förtvivlad… se för ditt inre hur du omfamnar dig själv med den här känslan. Kanske får du bilden av barnet som var du. Varför inte se för ditt inre hur du tar honom eller henne i famnen, säg: ”jag finns här… jag hör att du är ledsen… det är helt okej”.

Det elaka barnet, den elaka mamman och borrelian

Jag har ganska länge studerat hur våra tankar skapar vår verklighet. Det finns en del inom oss som gör motstånd mot livet som det är. Man skulle kunna säga att den här delen har kapat sinnet och kommenterar på ett tvångsmässigt sätt sådant som grannens grönare gräs, vädret, vad andra säger och gör, hur vi själva ser ut eller vad vi eller andra borde skämmas för. Den här delen finner fel i det mesta, anser sig själv vara bättre eller sämre än andra, och vill alltid att livet ska vara annorlunda än vad det är.

Men när vi väljer att inte lyssna på den här dömande inre rösten, utan istället älskar livet precis som det är och kapitulerar inför livets svårigheter, överlämnar oss, accepterar, säger JA – då händer något magiskt. Kampen, problemet upphör att existera. När vi släpper alla motstånd öppnas ett fritt, öppet och fridfullt utrymme.

Trots att jag vetat det här under många år så fastnar jag likväl ändå. Tänk om bara de andra kunde ändra på sig så att jag kan få lite lugn och ro! Haha!

Under en tid hade jag haft svårt att sitta vid frukostbordet tillsammans med min familj. Deras starka röster och intensiva livlighet gick rakt igenom min kropp, särskilt när jag var morgontrött, och det kändes som deras starka energi började äta på mig. Jag hade till och med sagt till min man: ”Jag känner mig helt invaderad av er!” Trots allt jag vet om acceptans - att möta smärtan i stället för att göra motstånd -, så ville jag fly från min familjs högljuddhet och främst deras röster när de lät arga. Jag var också medveten om att jag ville försvinna ifrån situationen så att jag inte skulle förvandlas till ”elaka mamman”, för henne avskydde jag. Jag ville inte ha med henne att göra ännu en gång, jag ville rädda mina barn från henne. Den här delen av mig själv skulle alltså inte få finnas, jag gjorde motstånd. Jag hade helt och hållet glömt bort att det jag gör motstånd mot växer sig starkare.

 

 

En dag i slutet av juni gjorde vi en utflykt till de vackra ängarna som ligger nära vår bostad. Vi gick igenom tunnlar som naturen byggt, vadade i högt gräs och klättrade på klippor.  Barnens livsglädje och starka energier sprudlade. Vi hade en fin dag tillsammans.

Tre dagar efter vår utflykt rycker jag en fästing på baksidan av låret. Dagar går och det börjar klia intensivt på låret. Jag upptäcker en ganska stor rodnad runt bettet. ”Det går över”, tänker jag. Men det gör det inte. Jag får värk i kroppen, feber och när jag låter dagarna gå uppkommer strålande smärta i ryggen, armar och ben. Nacken känns stel. Borrelian är ett faktum. Nu känner jag mig helt invaderad av den.

Så som jag tänker så blir det. Känner jag mig invaderad och inte möter det eller gör något åt det så sätter det sig till slut på den fysiska nivån. Skulle jag nu stanna upp och känna efter varför jag ville fly de starka energierna i min familj?

Ja, bättre sent än aldrig! Jag börjar med att tacka borrelian för vad den nu ville visa mig. För mig är det inte sant att jag bara ”råkade drabbas” av borrelia just nu. Det som pågår i det inre är vad jag varseblir i det yttre.

När jag känner mig som mest sjuk noterar jag en sorg i kroppen. Samtidigt triggas jag av en arg son. Han känner sig orättvist behandlad av sin syster och slår henne i ryggen. Hårt. Jag reagerar blixtsnabbt: blir arg på elakheten och ger elakhet tillbaka. Så är ”det elaka barnet” och ”den elaka mamman” igång. De har båda suttit fängslade inom mig. Nu är de uppväckta tack vare min sons fantastiska förmåga att trycka på exakt rätt knappar.

Jag märker att jag ångat igång för mycket och söker avskildhet. Jag möter instängd ilska från en tid i mitt liv då det var fult att vara arg. (Det verkar dock vara fult i vår tid också…) Hur länge har jag fördömt ilskan? Men det arga barnet som var jag levde kvar på insidan, och varje gång mina barn påmint mig om det här instängda barnet så har ilskan väckts. Och jag har bannat mig själv för att jag blivit så arg. Kallat mig själv för ”elaka mamman”.

Jag vänder mig inåt och går det elaka barnet och den elaka mamman till mötes, med öppet hjärta. (De är såklart inte elaka, det är bara benämningar det dömande sinnet satt på dem.) Jag var aldrig invaderad, det var bara mina egna emotioner som vaknat och kändes som störningar i systemet. Nu när jag möter alltihop i en omfamning blir det alldeles lugnt och varmt på insidan, och liksom mera helt. Tänk att jag inte sett att jag gjort motstånd mot delar av mig själv! Jag ser också det livliga barnet som var jag, med mycket stark energi och livsglädje! Hon som tonade ned sig själv för att passa in, hon som kapslade in sin kraft. Jag tar full kontakt med henne igen och säger samtidigt JA till alla mina barns livsglädje och starka uttryck! Att göra motstånd mot dem är som att göra motstånd mot livet självt.

Parallellt med min känslomässiga läkning av borrelian väljer jag också att ta en kur antibiotika.
På bara ett dygn går jag från värk, sorg och låg energi till full kraft och livsglädje. Jag njuter av sommaren och mina barn!

När det elaka barnet och den elaka mamman fick tillåtelse att existera lugnade de sig och började le och skratta istället! Livet är underbart!

 

Vi är alla lika

Jag sitter i en varm källa på ett spahotell. Det varma vattnet omsluter min kropp och svala vindar möter mitt ansikte. Jag stirrar in i skogen intill. Vita blommor sträcker sig mot de höga tallarna. Ljusgröna blad mot de mörkgröna barrträden.

Omgivningen är rofylld och lugn. Min kropp är avslappnad.
Nu har jag världens bästa möjlighet att vända mig inåt. Vad pågår inom mig just nu?

Hur känns kroppen: mätt, trött, uppe i varv? Vad säger tankarna? Tror jag på dem? Följs tankarna av någon känsla?

Jag ”hör” en inre röst som berättar om ditt och datt. Om kroppars utseenden. Åsikter. Som inte säger någonting. Åsikterna, som om jag tror dem, faktiskt bara ställer sig i vägen för att jag ska se mig själv och andra.

Hur kan jag på djupet se och möta mig själv eller någon annan om jag stirrar mig blind på vad tankarna säger om hur en person agerar och ser ut:

”Är den där tjockisen i spegeln verkligen jag?”

”Han tar ju inte hand om sig direkt. Om han bara skulle sluta röka och dricka så mycket!”

”Hon är grymt snygg. Jag önskar att jag hade hennes hår.”

Insikten kommer: Vi är alla lika. Vi är alla lika inför Gud. Om allt som existerar är villkorslös kärlek så är dömande tankar en illusion.

Jag förlåter mig själv för att de dömande och bedömande tankarna. Även om det inte känns som mina tankar, utan snarare några jag snappat upp här på en plats bland många badande halvt avklädda kroppar, så har jag bidragit till dem på något sätt. Jag tar fullt ansvar för det jag upplever just nu, eftersom det är helt sant för mig att det jag upplever är en spegel av vad jag bär inom mig. Allt är projektioner.

Jag drar min vanliga ramsa:

"Om jag tror att någon av oss bär skuld över tankar om någons kropp, eller att någon har skuld över hur han eller hon ser ut – och om det var jag som hittade på allt det här så förlåter jag oss för det vi aldrig har tänkt eller varit. Det finns bara oskuld och jag väljer att förena mig själv med den sanna kärleken inom mig. Tack.”

Jag ser hur allas vårt yttre liksom seglar iväg, som ett tunt, grått silkestyg flyger det iväg uppåt, bortåt, tillsammans med åsikterna. Kvar blir de lysande vackra varelser vi är, bortom kroppen. Ren kärlek.

 

Om du vill kan du testa att skriva ned allt som far genom ditt huvud under fem minuter.

Läs igenom det du skrivit. Se, utan att döma. Känn hur du är ett med den tysta iakttagaren.

Kommer det någon insikt?

 

 

Föräldraskulden är inte verklig!

Vad är en så kallad medveten förälder? Vad menar jag egentligen när jag pratar om medvetet föräldraskap eller medvetet förhållningssätt?

Vi är alla medvetna. Medvetenheten är en del av oss alla. Medvetenheten är bioduken där filmen om våra liv visas. Medvetenheten är tomrummet, rymden mellan varje ord, varje tanke. Mänsklighetens stora problem är att vi tycks ha förlorat oss i formens värld, vi identifierar oss med det som sker på bioduken. Vårt fokus ligger helt och hållet på det som sker, istället för på den del inom oss som upplever.

När jag har förlorat mig i filmen alltför mycket, och tillfälligt glömt bort att jag är medvetenheten, bioduken, eller rymden där allt uppstår, så blir det ganska snart tydligt att jag tappar den djupa kontakt jag kan uppleva tillsammans med människor. Särskilt tydligt blir detta tillsammans med barnen. Jag börjar tro på tankarna som säger att jag har slarviga barn, att de inte lyssnar (”Vad är det för fel på dem”, eller ”Vad har JAG gjort för fel?”), att grannen är en surgubbe och så vidare. I släptåg av tankarna kommer känslorna. Irritation, sorg, uppgivenhet… Jag har helt förlorat mig i vad tankarna berättar för mig om det som upplevs. Det här brukar alltid för med sig någon form av smärta. Jag blir arg på ett av mina barn som inte vill klä på sig, som kanske egentligen bara behöver en kram, och efteråt ångrar jag mig, känner skuld över att jag betedde mig så kärlekslöst. Sådant här händer bara när jag inte väljer medvetenheten. Bråk uppstår. När jag tappat bort medvetenheten tror jag att skulden är verklig. Tankarna kommenterar: ”Du är en dålig mamma.” ”Om dina barn mår dåligt som vuxna är det ditt fel!”

Återigen får jag påminna mig själv om att välja medvetenheten. Det är bara där det verkligen finns liv, kärlek och oskuld.

Jag kliver in i nuet, känner in kroppen från insidan, känner hur energin flödar i min kropp.

När jag bestämmer mig för att hålla hela min uppmärksamhet på själva medvetenheten blir livet helt annorlunda. Det är som att kliva ur tiden. Plötsligt befinner jag mig i barnens värld, lika uppslukad av en maskros som dem. Här är allt möjligt. Jag glömmer bort mig själv och min historia. Det är att leva som livet självt!

 

Hur skulle ditt liv se ut om du släppte alla tankar på skuld?

Skuld är att hålla någon fången i det förflutna, och där finns ju inget liv – eller hur!?

Människan projicerar. Alla gör det. Det vi bär inom oss ser vi i vår omvärld. Om du vill hålla någon annan i skuld är det för att du inte vill se din egen (inbillade) skuld, men ändå pekar tre fingrar tillbaka på dig själv, när du pekar på någon annan.

Jag reagerar ibland på hur andra föräldrar bemöter sina barn. En pappa lyfte sitt barn hårt i armen i mataffären. Det gjorde ont i mig.

Ett föräldrapar satt och drack mängder med öl på en uteservering medan deras tvååring skuttade runt benen på dem. Det gjorde ont i mig.

Jag fick påminna mig själv: ”Det finns ingen skuld. Jag förlåter mig själv för att jag har de här upplevelserna. Jag älskar dig. Tack.”  

På något sätt har jag bidragit till att skapa dessa händelser. Annars skulle jag inte uppleva dem. Det beteende som jag reagerade på finns också hos mig, på något sätt. Har jag lyft eller tagit i mina barn på ett kärleksfullt sätt alla gånger när jag varit arg? Nej.

Har jag varit helt närvarande med mina barn i varje stund, eller har det hänt att jag varit mentalt frånvarande, ungefär som en berusad person? Ja.

”Jag älskar dig.

Jag är hemskt ledsen för detta.

Förlåt mig.

Tack.”

Jag har ansvar för hur jag upplever min omvärld. Vill jag hålla andra i skuld kommer jag själv aldrig att bli fri.

Visa i vargtimmen

Sov lilla barn.
Allting är bra,
Jag finns här intill dej,
min älskling.
Vargtimmen slår
men stjärnorna går
sin gnistrande vakt
på himlen i natt.
Jag sitter och ser
din oskuld och ber
för livet som ligger framför dej.
Min älskade vän,
du vet inget än
men en dag så får du ditt svar.
En dag så får du ditt svar.

Världen är sån
att få bryr sej om
vad du har att ge den,
min älskling.
Dom vuxnas kontroll
bestämmer din roll
där uppgiften är
att blint spela med.
Där friheten är
att buga och le
och dansa när makten bestämmer.
Det lärde dom mej,
det lär dom nog dej.



Gud give att du står emot!
Att också du står emot.

Trogen sin lag
blir natten till dag
Stjärnorna bleknar,
min älskling.
Tiden går,
en dag är du grå.
Men först slår du ut,
i en blomstrande skrud.
Här är ditt liv!
Välkommen hit!
Gör det du känner är riktigt!
Frågar du mej,
Så svarar jag dej.
Men tro inte allting du hör.

Tro inte allting du hör.


Björn Afzelius

Reflektorn - Den lilla spegeln

Den femte och sista delen i "Ditt unika barn"

Den här människan är en ovanlig sort, endast ca 1 % av Jordens befolkning är född Reflektor.

Hon är lika vit och klar som Månen, och oftast inte alls så som vi tror att hon är. Det kan vara svårt att se vem hon verkligen är, eftersom alla ser sig själva i henne. Om du är Reflektor kan du bli frustrerad över detta, för när ska andra egentligen se dig? Reflektorn fungerar verkligen som en spegel, hon är öppen och tar därför in andras energier och reflekterar konstant tillbaka. Andra kan, genom henne, se sig själva, vilka de är och vad livet handlar om.

Du är en väldigt empatisk person till din natur, du känner och upplever andras rädslor, tankar, känslor, energier i din kropp. Det här gör dig extremt känslig, sårbar, mottaglig och förmodligen mycket vis när du lär dig att ta iaktta de energier som kastas på dig. När du blir den här iakttagaren förvandlas du från kameleont till visheten själv. När du lärt dig detta kan det räcka med din närvaro för att andra ska känna sig sedda och förstådda på djupet. Trixet är att lära sig att endast reflektera, inte absorbera!

Kanske upplever du en evig kamp gällande när du ska vara delaktig och när du ska ta ett steg tillbaka. När ska du ge dig in i andras liv och när ska du fokusera på dig själv?

Reflektorer känner ofta att andra lutar sig på dem, och till och med lämnar sitt skräp och sina inre laddningar till dem. Det här kan vara tungt och du får svårt att finna dig själv eftersom du är gömd någonstans under andras energier. Du kan inte komma undan från att påverkas av andra, och det är helt förståeligt att du känner dig bombarderad. Du behöver regelbundet få vara ensam och fly andra för att må bra. Att sätta gränser och att skära av energiband andra har fäst på dig är nödvändigt för att du ska känna att du är din egen.

Reflektorn är hon som söker ensamheten framför gruppgemenskap, det är hon som lämnar livliga kalas efter en kort stund eftersom hon behöver vara ensam för att känna sig själv. Att stanna för länge bland folk kräver stark närvaro för att inte bli översvämmad av andras prat, tankar, känslor…

 

Hon är typen som mår bra i en stuga på landet, och att få leva ett med naturen. Kaoset i storstaden blir alldeles för mycket för hennes känsliga natur. Hon är besläktad med månen på många sätt och hon följer måncykeln. Humöret följer månen. Är du Reflektor - jämför ditt mående med månen, du kommer att märka hur det hänger samman. När du ska fatta större beslut, låt det gå en hel måncykel (29 dagar) innan du bestämmer dig.

Ett Reflektorbarn kan verka äldre än vad hon är på grund av sin visa natur. Det här är barnen som känner sig annorlunda, som inte känner att de passar in. De kan känna sig pressade av kompisarna att vara någon annan än vad de är. De sista ett Reflektorbarn behöver höra i en sådan situation är: ”Kom igen nu, gå och lek med de andra, vad är det för fel på dig?”

Men hon behöver vara ensam, hon behöver få gå undan när hon blir översvämmad av de andras energier. Låt henne vara som hon är. Det är viktigt att du ser hennes sätt som unikt istället för udda. Ditt barn är verkligen unikt.

Reflektorn blir uttröttad fortare än andra och vill ofta fly till hemmets lugna vrå. Låt henne få vara där och bara ta det lugnt. Utomhus föredrar hon skogen framför lekparker. Det är ingen dum idé att flytta så nära naturen du kan om du har ett Reflektorbarn.

Att meditera, be och få vara ensam hjälper Reflektorn att känna sitt sanna jag. Låt henne vara som hon är. Hon är en gåva till mänskligheten. Du kan känna dig lyckligt lottad om du har en Reflektor i ditt liv.

 

Vill du ha Din eller Ditt Unika barns Karta (med energityp, profil, strategi, kompass, fallgropar, utmaningar, gåvor mm mm)  så går det bra att höra av sig till mariawildhjerta@gmail.com

Du kan läsa mer på www.vägvisa.se !

Manifesterande Generator - Den snabba och ombytliga

Del 4 i serien "Ditt unika barn"

Först satte jag rubriken ”Den velige slarvern”, vilket inte kändes riktigt korrekt, även om det ligger en viss sanning i detta. Det kan verka som att en MG ändrar sig ofta. Föräldrarna till ett sådant barn får erfara detta väldigt ofta. Ena stunden vill hon rita, nästa läsa bok. Innan föräldern hinner ta ett andetag så har hon redan sprungit iväg till något helt annat.

33 % av oss är MGs och har drag både från Manifesteraren och Generatorn (se del 1 och 2 i denna serie). Manifesterarens snabbhet och ”just do it” finns med hos MGn, men i hennes brådska att vara framme vid målet genast glömmer hon att ta med sig mer än hälften av de hon behöver på färden. Hon får ofta gå tillbaka och rätta till det som blev ”slarvigt”. Precis som Generatorn får hon livsnavet att rulla, hon är en av dem som bygger världen, som är en arbetsmyra.

MGn kan initiera, testa vilken respons hon får, och sedan ändra sig utifrån responsen. Detta kan verka oerhört veligt utifrån och andra kan tro att hon inte håller kvar vid sina åsikter, utan vänder kappan efter vinden. Men det är bara hennes sätt att vara, och att göra motstånd mot detta är att inte acceptera henne så som hon är.

Vi ska ställa ja- och nej-frågor till MGs och Generatorer. Vill du åka till landet i helgen? Vill du ha fruktsallad? Lär dem att känna in svaret, från långt ned i magen. ”Ja” låter eller känns ”ahaaa” eller ”mmmmm”. Svaret ”nej” låter eller känns ”uh-uh” eller ”m-m” (nekande). Det här är deras strategi, de bör lära sig att svara an på livet med detta så kallade ”sakrala ljud”. När något känns osant eller fel för MGn så upplever hon, precis som Generatorn, frustration. När något är rätt eller sant upplever hon tillfredsställelse.

 

Jag lever ihop med två MGs. Ja, det har hänt att jag blivit irriterad över deras velighet och ombytliga sätt. Min man hade till exempel det irriterande sättet att vela över om vi skulle vara ett par eller inte under vårt första år tillsammans. Så här är det ofta med MGs, men när de väl bestämt sig så kan man vara säker på att de inte kommer att ändra sig. En av mina döttrar har den här charmiga sidan att ändra sig ofta. Ena stunden vill hon gå ut och nästa har hon dragit igång en lek i vardagsrummet, och två minuter senare är det något annat som gäller. Det är bara att hänga med. Nu när jag känner deras natur kan jag le åt deras sätt. En stor uppgift i att vara förälder åt en MG är att lära dem att ha tålamod i sitt rastlösa sätt. Lär dem att lämna huvudets tankar och ta kontakt med sitt sakrala center.

Precis som Generatorn behöver MGn vara fysiskt aktiv varje dag för att må bra. Hon behöver vara ute i solen och få frisk luft – OCH hon behöver arbeta med det som hon älskar för att må bra. Annars riskerar hon att bli utbränd eller deprimerad. Hon må klara sig längre i ”fel” jobb än Generatorn, men hjälp henne ta reda på vad hon brinner för – genom det sakrala ljudet – och uppmuntra henne att följa sitt hjärta.

 

 

Projectorn - Den lilla guiden

Del 3 i serien "Ditt unika barn"

En av fem är född Projector. Hon är den av oss som känner in andra väldigt djupt. Det råder ingen tvekan om att det här barnet är född med briljanta förmågor och gåvor, hon kan utföra, planera, vägleda och guida andra. Men, och det här är ett stort MEN – hon ska först vänta på att bli inbjuden. För att hennes talanger ska komma till sin rätt behöver de bli sedda, och först efter en inbjudan är det dags för henne att lysa, som den vägledare hon är. Det finns en risk att hon bär en matthet eller desperation över att inte ha blivit sedd, eller känna sig osynlig. Blir hon ignorerad tar det hårt. Frågan hon ställer sig: ”Vad ska jag göra för att bli uppmärksammad här i världen?” Svaret är att finna frid med att vänta…

 

När en vuxen Projector är sann med sig själv, och bara ger råd eller synpunkter först när någon ber honom så upplever han framgång. När han inte följer denna strategi kan han uppleva bitterhet. Det är mycket viktigt att följa strategin att bli inbjuden för att känna sig hel och rätt här i världen! Om du är Projector har du stor vishet att dela, men dela bara om du blir inbjuden. Projectorn tillhör inte arbetsmyrorna här i världen, de som bygger världen. Projectorns roll är snarare att vägleda och guida arbetsmyrorna, och se till att resurserna används på bästa sätt. Eftersom Projectorn känner in andras energier så djupt i sin kropp så kan han missta sig för att det är hans eget. Det han behöver lära sig är att det han känner är information om andras energi för att han ska kunna guida andra hur de kan använda den på bästa sätt.

Många Projectorer har ingen aning om hur mycket upplagrad energi från andra de går runt med i sitt system. Risken är att de blir totalt utmattade av att känna andras, ofta uppskruvade, energi. Projectorn behöver lära sig att inte tävla med de andra energityperna, de som kan vara igång ständigt och jämt. Han behöver ta igen sig, inte arbeta 8-17 varje dag. Ha vilopauser och kanske se till att ha en god bok tillhands (eller något annat avkopplande). Projectorn behöver gå och lägga sig innan han är trött och gärna sova ensam för att inte bli störd av de andra familjemedlemmarnas energier (men att sova tillsammans med andra Projectorer går fint). Du är faktiskt inte född med energireserver, så vill andra kalla dig lat är det deras problem!

Om du har ett Projectorbarn i din närhet är det av största vikt att du ser henne, erkänner henne, visar att du älskar henne och är stolt över henne. Det är viktigt för alla barn, såklart. Men det här barnet behöver man tänka på lite extra: bjuda in henne till famnen, till aktiviteter och lek. Som pedagog till det här barnet kan man behöva ha lite extra koll på att hon inte hamnar utanför, och blir hon inte inbjuden till någon av kompisarna, kan den vuxne bjuda in henne till lek eller syssla. Man kan hos det här barnet ofta se en önskan, en strävan, och rent av en kamp för att bli sedd.

 

Projectorbarnet är inte nödvändigtvis väldigt aktiv. Men tänk inte på dem som lata eller slöa. Om en Projector springer runt mycket är det för att hon använder andras energi som bränsle. Du kan se det här barnet utföra handlingar ”bara för att bli uppmärksammad”. Se igenom detta och möt dem, ge dem erkännande! Då blomstrar Projectorn. Det är väldigt viktigt att se, och sätta en ära i barnets alla uttryck. Hon blir väldigt ledsen och upprörd om hon inte blir sedd och uppmärksammad. Missta inte hennes sätt för ”klängighet” – hon vill bara att andra ska se hennes kärlek, känslor och höra hennes åsikter. Hon växer och utvecklas till den hon är ämnad att vara om hon får vara tillsammans med andra och bli sedd och erkänd.



Vill du ha en karta över dig eller ditt unika barn? Utöver energitypen tillkommer information om strategi och kompass, gåvor, fallgropar, rädslor, utmaningar, din unika visdom mm mm.
Kontakta mariawildhjerta@gmail.com eller läs mer på www.vägvisa.se VÄLKOMMEN!
 

Generatorn - Den lilla arbetsmyran

Del 2 i serien "Ditt unika barn"

Generatorer utstrålar omåttligt med livsenergi. Hon är den slags människa som får livsnavet att rulla, en riktig arbetsmyra. Hon är här för att förändra världen! Trots sina mängder energi och förmåga att vara igång konstant bör man se upp, eftersom det kan sluta med att hon bränner ut sig om hon inte följer sitt hjärta.

Generatorn behöver göra det hon brinner för! Hon måste få vara aktiv med det som känns rätt inifrån. Till en generator ska man ställa frågor och det här barnet ska känna in, respondera, lyssna på sin magkänsla. Känns det nej (uh-uh) eller ja (a-haa!)?

När hon är sann mot sig själv, och följer magkänslan upplever hon tillfredsställelse. Är hon på fel plats eller gör sådant som inte känns helt rätt blir hon frustrerad!

Var uppmärksam: fyller du ditt barns liv med aktiviteter? Hur reagerar barnet? Är hon nöjd? En generator kan vara igång och ha ett späckat schema, men kan ändå vara missnöjd, och otillfredsställd när dagen är slut om det inte var aktiviteter som resonerade med hennes innersta.

Binjurarna fungerar som våra batterier. En generators binjurar laddar upp sig om hon får göra sådant hon älskar. Då har hon omåttligt med kraft och kan gå hur långt som helst. Däremot så förlorar hon energi om hon dag efter dag tvingas göra sådant som går emot hennes natur.

När binjurarna är slut, kommer utbrändheten. Det finns barn idag som är utmattade. De har haft fullspäckade scheman under en längre tid, och i enlighet med sin natur har de följt rörelsen, görandet, det som vuxenvärlden serverat, i skolan och på fritiden. De har inte fått möjlighet att följa sin magkänsla – varken de själva eller vuxenvärlden har haft den kunskapen!

Generatorer behöver också vara fysiskt aktiva varje dag! Det är helt och håller för deras välmåendes skull. Alla barn behöver komma ut i friska luften och röra på sig, men för generators är det livsnödvändigt.

 

Det värsta man kan göra mot en generator är att trycka ned henne i en skolbänk hela dagen där hon inte får göra sådant hon älskar. Sitter hon dessutom stilla hela dagen är inte depressionen långt borta. Hur mår barnen i skolan? 37 % av skolbarnen är generatorer – hur stor andel av klassen faller ihop av trötthet för att de inte fått fysisk aktivitet och fått ägna sig åt sina intressen? Hur många får diagnosen ADD? En generator orkar inte koncentrera sig på sådant som inte intresserar henne… Det är inget fel på henne. Det är bara hennes sätt att vara.

Låt din lilla generator få vara ute och röra sig mycket – med det hon gillar! Ta reda på vilka intressen hon har och låt henne ägna sig åt dem!

Ställ alltid frågor till din generator. Det handlar inte om att man ska låta barnet styra världen, det handlar om att hitta det som känns rätt för henne: alltifrån vad hennes kropp behöver för näring till vilket instrument hon vill spela.

Hon kommer att klara förskolan och skolan bättre om du ser till att möta hennes behov av rörelse och att hon får göra det hon brinner för!

 

 

 

Manifesteraren - Den lilla katalysatorn

Start idag: Ditt unika barn – serie

Det finns 5 olika energityper. Först ut är Manifesteraren.

”My hade bestämt sig. Hon ville INTE åka till förskolan på morgonen. Hon skulle minsann vara hemma, inte för att hon vantrivs på förskolan, inte alls, men om hon får välja så vill hon vara hemma. På något sätt hade jag ändå lyckats få på henne alla kläderna. Men med bara stövlarna kvar satte hon sig på tvären. ´Nej, jag tänker vara hemma!´ deklarerade hon bestämt. Hon rusade in på sitt rum och blixtsnabbt hade hon dragit av sig alla kläder och krupit ned under täcket. Nu vaknade min ilska, syskonen stod färdiga i hallen, och vi hade en tid att passa. Men jag visste att ju argare jag lät på rösten, desto mindre skulle jag få My med mig ut genom dörren. Den vägen hade vi tagit förr och varje gång hade hon kämpat med näbb och klor, sparkat och slagits, kallat mig för alla fula ord hon lärt sig. Jag andades djupt tio gånger och sen gick jag in till My, sa helt lugnt ´nu ska vi gå, kom´ och så lyfte jag ut henne i trapphuset, ställde fram stövlarna. Resten av kläderna tog jag i handen. My såg sur ut, men nu följde hon faktiskt med, och jag tror att det var för att hon inte kände sig kontrollerad och utskälld.”

Det finns inget barn som trycker så mycket på våra knappar som Manifesteraren. Här har vi yrvädret som går sina egna vägar, inget kan begränsa henne. Hon söker närhet som alla andra, men helst måste det hända något också. Dra i mammas öron, peta i näsan, gnugga ansiktet mot pappas hals, kittlas…

Vårt andra barn är en Manifesterare och för mig var det en ögonöppnare när jag fick insikt om de olika energityperna. Jag har alltid känt att han var annorlunda på något sätt, och han har utmanat mig väldigt mycket. Redan när han föddes kände jag att detta barn hade ett och annat att lära mig. Manifesteraren är född till lärare och att sätta igång processer och transformation hos andra.

I perioder har jag varit mer eller mindre uttröttad av hans starka ”jag-VILL!-och-tro-inte-att-du-ska-bestämma-över-mig!” Redan som liten baby skrek han varje gång vi var ute på gården. Hans syster lekte runt mina ben och han själv satt i selen på min mage. Han var för liten för att krypa, för tung för att bära runt, därför fick han sitta i selen, eller i vagnen. Men vad jag än gjorde och hur jag än höll honom så var han arg. Jag tolkade det som att han ville vara med och leka och när han inte fick det visade han sitt missnöje konstant. Det blev stor skillnad när han kunde börja röra sig fritt och utforska sin omgivning. Det finns en stark drivkraft att GÖRA, och om Manifesteraren känner sig hindrad att göra blir han väldigt arg. Det värsta man kan säga till detta barn är att han ska ta det lugnt, sitta still och vara tyst! Behandlar du Manifesteraren så kommer du snart ha ett rasande litet vulkanutbrott på halsen.

Det här barnet kan väcka alla slags känslor i oss. Kräver du att virvelvinden ska följa dig dit du tänkt gå, mot hans vilja, kan du, utan att begripa hur det gick till, plötsligt uppleva dig vara i den värsta av mardrömmar. Han kan gå från ängel till djävul på två sekunder.

När du ser en förälder kämpa med ett gallskrikande barn så är barnet förmodligen en Manifesterare och föräldern inte. Viljor går isär mellan alla föräldrar och barn, men när Manifesteraren vill annat än föräldern kan det kännas som ett mindre krig uppstår.

I en barngrupp på 12 finns endast en Manifesterare, så han är inte så vanlig.

Det är han som verkar sätta igång alla andra. Först är det lugnt i rummet, sen kommer Manifesteraren in och genast verkar det som att kaos utbryter. Och värre blir det när du försöker ta kontrollen.

Bästa sättet att nå Manifesteraren är att låta honom sysselsätta sig med sådant som han älskar. Han avskyr att ha tråkigt, att sitta stilla och bara ta det lugnt är inte hans melodi. Han vill ständigt vara igång och göra, göra, göra.

Om du precis vikt tvätten och allt ligger i prydliga rader, redo att plockas in i garderoben... In i rummet kommer en uttråkad Manifesterare och vips!, ligger den vikta tvätten utspridd över golvet. Något måste ju hända!

När han får göra det han vill och älskar är han lugn som en filbunke, men när teven stängs av, när hans älskade aktivitet tar slut och han blir tillsagd att göra något annat – som han kanske inte gillar – då känner han återigen att hans frihet stryps och det avskyr han. Det känns inte rätt för honom och han reagerar med – ilska.  

Om du har ett barn som är mycket viljestarkt, som avskyr begränsningar och blir väldigt arg när han känner sig kontrollerad så är det förmodligen en Manifesterare du har att göra med.

Det här barnet kan gå så långt som helst. Hindra honom inte. Okej, ibland måste du hindra honom så han inte skadar sig. Men det är helt klart värt att välja sina strider.

Som vuxen kommer Manifesteraren att sätta igång olika projekt, han startar upp, och får väldigt mycket gjort. Vill man få saker att hända på en arbetsplats eller på en fest – bjud in Manifesteraren och det kommer garanterat att hända saker!

Råd till dig som har en liten Manifesterare hemma:

Välj dina strider. Vill hon ha sin favorittröja varje dag – låt henne ha det. Vill han springa ut i gatan – hindra honom!

Sätt gränser för dig själv, du behöver inte gå med på allt som ditt barn vill. Vad vill du? Var ärlig. Säg: ”Nej, jag vill inte läsa just nu, jag känner inte för det”, om det är så du känner. Du är ingen slav.

Var närvarande i hjärtat när du möter ditt barn, svara på frågor, se henne i ögonen. Prata, var tillsammans. Fastnar du i huvudet finns en risk att du börjar tro på tankarna som säger att ditt barn borde följa din vilja, att det är något underligt med henne och så vidare. Med full uppmärksamhet i hjärtat kommer du att få vägledning inifrån i ditt bemötande med barnet.

Sysselsätt barnet med det hon eller han älskar att göra.

Tala om vad han FÅR göra, istället för att dela ut order.

Säg: ”Du får klä på dig nu, så kan du gå ut i förväg och vänta på mig om du vill?” istället för ”Nu ska vi gå!”

”Nu får du mat! Varsågod!” istället för ”nu måste du komma, maten står på bordet!”

”När vi kommer fram till stan kan vi titta om leksakstågen finns kvar i skyltfönstret?” istället för ”Nu ska vi åka till stan!”

Säg aldrig, aldrig att han ska sitta stilla, ta det lugnt och vara tyst! Det enda du lär honom är att det inte är tillåtet att vara sig själv i den här världen, och risken är att han förlorar kontakten med sitt sanna väsen. Den ilska och frustration som väcks i dig är DIN och den får du själv ta itu med, inte lägga ut den på honom.

Får ditt barn raseriutbrott eller har förskolan problem med ditt ”explosiva barn”, börjar man kanske prata om ADHD – ta först reda på om barnet är en Manifesterare och ändra ditt bemötande. Är det en Manifesterare ni har att göra med så är hans ilska ett tecken på att något känns fel för honom eller att han känner sig begränsad i sin frihetssträvan. Prata med förskolepersonalen om hur ditt barn fungerar.

Vill du veta mer om ditt barns energityp eller unika mänskliga design? Lämna barnets födelseuppgifter (dag, klockslag, plats) så gör jag en analys. mariawildhjerta@gmail.com

Var dig själv!

”Var bara dig själv”, säger de. Hur många gånger har du hört detta? När du ska gå på anställningsintervju, eller på date med killen du gillar, när du ska hålla föredrag?   

”Var inte orolig – var bara dig själv, så kommer det att gå bra!” Det här är ett vanligt råd vi ger varandra.

Problemet är bara: hur många av oss vet vad ”att vara sig själv” egentligen betyder?

Vem är det där sanna jaget, den som gömmer sig bakom masken, gömd inuti den kostym egot klätt oss i, den som finns kvar när vi skalat bort allt vi säger och gör för att vinna andras gillande?

Miljoner människor går genom hela livet utan att inse vad som är deras sanna jag. Det finns där hela tiden, men har blivit skymd i vår iver att passa in, att se ut som i tidningarna, teveprogrammen, vår strävan efter att vara roliga, smarta och lyckade. Vi vill se bra ut i andras ögon, och så agerar vi som någon annan än oss själva, av rädsla för att bli avvisade eller utdömda.

Vet du inte vem du är längre? Har du tappat bort dig själv någonstans på vägen?

Längtar du ”hem”, att leva det tillstånd där du vet att du ÄR och lever som DIG SJÄLV?

Välkommen! mariawildhjerta@gmail.com

 

Att hjälpa andra medan man går igenom sin egen storm

Min roll är att vara terapeut och jag vägleder bland annat föräldrar som upplever svårigheter i relationen med sitt barn. Betyder det att jag är någon slags expert? Att jag har jobbat klart med mig själv?

Icke. Sa Nicke.

Men jag är en reflekterande och inkännande sort, som inte släpper något som känns ”fel”. Där jag stöter på motstånd betyder det för mig att här finns det en gåva som jag ännu inte upptäckt. Och jag bara måste finna den!

Ofta är det så att det jag möter med mina barn är vad andra samtidigt söker guidning hos mig för. Eller att jag precis kommit tillrätta med hur jag ska bemöta något av mina barn i en viss situation.

Det är som att jag genom att hjälpa andra även hjälper mig själv. Ibland känns det verkligen som att vi hänger ihop, att det rent av inte finns några ”andra”. Som om omvärlden är en film som visar vad som behöver helas i MIG. Kanske är det först när jag lärt ut, delat, det jag själv lärt mig, som jag verkligen lärt mig? Ja, jag behöver inte veta, jag bara gör det som känns rätt inifrån. Det är ett fascinerande arbete att gå igenom en storm, hålla barnen under vingarna och precis när jag tagit mig igenom strömvirveln se raden av människor som följer bakom mig. De är kvar i stormen och jag har tagit mig igenom. De följer mig för att jag ska visa vägen ut. Vi hör ihop, garanterat.

 

 

Jag har vuxit upp med en känsla av att inte ha några gränser. Allt som hände mig gick rakt in. Jag tog på mig andras sorger och bedrövelser för att hjälpa. Helt gränslöst. Många människor märkte att jag gav och gav utan ände, och de utnyttjade det. Förmodligen helt omedvetet. Jag gav men kände heller ingen tydlig gräns när det var nog. Jag sa väldigt sällan ifrån. Tiden gick och jag började känna mig utnyttjad. Jag tyckte att andra klampade rakt över mig. Ilskan hade lagrats.

Den här ilskan var jag i stort sett ovetande om, tills jag fick barn. Innan balansen började infinna sig har jag pendlat mellan att vara ständig ja-sägare och kontrollerande arg polis. Nu börjar jag nå något slags mellanläge. När jag vilar i min egen kärna så kommer ett lugnt gränssättande från hjärtat, och faktiskt är det bara då barnen verkar höra mig.

Sonen har sagt att han har svårt att höra när någon skriker och blir arg på honom. ”Det tjuter bara i öronen och då hör jag inget.” Det var hans förklaring när jag frågade honom vad det är som händer när han bara fortsätter köra över sin syster med leksaksbilen trots att hon säger sluta, nej eller stopp. Han förklarar: ”Ni behöver bara prata lugnt, då förstår jag.” Det är som att han fortsätter tills han blir mött med kärlek.

Allt mer sällan stormar gränslöshetens starka vindar inuti. Men det händer. Det kommer när jag sagt JA för många gånger där jag borde sagt nej. Att jag kompromissat för mycket för mig själv. Jag är inte där ännu. Men jag ser vad som pågår. Känns det nej inuti så är det nej som ska komma ur min mun.

När vi känner oss arga eller galna – ingen fara, vi har bara tappat bort oss själva en stund. Ilskan eller nedstämdheten visar oss att vi tillfälligt kört av vägen, att vi gått emot oss själva.

Stanna upp, andas, ta det helt lugnt. Sök avskildhet om det känns som du kokar över.

 

När du lugnat dig: fråga dig själv vad som pågick inom dig eller i familjelivet innan du körde av vägen?

www.vägvisa.se      mariawildhjerta@gmail.com  

 

 

 

Barns konflikter

Jag hade länge en rädsla för att vara ensam med mina barn, och jag kunde inte se vad den berodde på. Men till slut, efter att barnen triggat mig i snart fem år, föll polletten ned.

Det krävdes att min man skulle vistas nästan två veckor på sjukhus för att jag äntligen skulle se.

Jag hade tidigare varit arg på min man för att han ”lämnade mig med allt ansvar”, och jag kände mig ”övergiven”. Men när jag mötte mig själv i ansvaret för hem och barn och allt vad det innebär, på egen hand, så såg jag hur självständig jag var, hur hel jag kände mig i mig själv, och hur lätt jag hade att planera, helt utan ansträngning. Jag tvättade, läste sagor, handlade mat, åkte pulka, torkade näsor, lekte och pusslade. Inga problem!

Trots min lätthet i sysslorna så fanns där ett motstånd, jag kände det tydligt.

Jag fick ta på mig mina inre glasögon och syna mig själv. Då såg jag: konflikter! Barnen började gnälla, peta på varandra, slåss om att stå på samma kvadratmillimeter, slicka på samma sked från kaksmeten… Jag såg en stressad mamma som gjorde allt för att undvika bråk. Hon försökte till och med planera så att barnen skulle undvika att konfronteras med varandra. Jag såg också att ju mer den här stressade mamman gjorde motstånd desto mer kände barnen av det och så trappades bråken upp.

Yngsta dottern stod på en stol framför spisen och vi klickade tillsammans ut frallor på en plåt. Sonen kommer in i rummet och vill klättra upp på samma stol.

”Det blir för trångt”, sa jag till sonen. ”Du kan gå och hämta en pall och ställa dig bredvid.”

Jag märkte att jag fick anstränga mig för att låta vänlig. En obekväm känsla hade kommit i gungning inuti. Som om den låg där och lurade, och nu hade sniffat till sig en tendens till bråk.

Sonen ser omedelbart när mamman inte är i balans.

Hans svar blir ett rasande illvrål, som skjutsar ut min obekväma känsla i full kraft. Han skriker, rakt ut, och försöker samtidigt slå sin syster. Jag lämnar rummet, fokuserar på att bara andas. Då brister det, tårarna kommer och jag sjunker ned på golvet.

Yngsta dottern kommer fram till mig, klappar mig på kinden. Strax därefter trippar sonen in i rummet, säger ”mamma”, med kärleksfull röst.

Jag förklarar: ”jag blir så ledsen när ni bråkar, jag vill inte att ni bråkar.”

Barnen bara ler mot mig, med de allra klaraste ögon. Vart tog gruffet och grälet vägen?

Det var som att allt sköljdes bort med mina tårar.

Än en gång har mina allra bästa lärare, barnen, visat mig vad jag behövde möta.

Så jag gick till roten, vände mig inåt, kände in kroppen. Jag såg hur jag tagit ansvar för andras gräl tidigare i livet, och hur dåligt jag mått över det. Nu släppte jag tillbaka ansvaret dit där det hörde hemma. Så fick jag upp en bild av min nya verklighet: hur jag möter barnen helt i närvaro även när de grälar. Jag behöver inte gå in och bråka jag också. Jag behöver inte göra så mycket mer än att lyssna, finnas där.

Vad är skillnaden? Jo, jag slipper känna det som att en uppskruvad arg djävul vaknar då och då, inuti. Nu är det fritt, lätt, lugnt och helt utan kamp. Som att vila mitt i stormen.

Det du saknar har du inte upptäckt i dig själv

Kärlek är inte att få.

Om kärlek är något som måste tillföras utifrån måste det betyda att du är bristfällig.

Det har du aldrig varit.

Om kärlek är något du måste förtjäna, eller att kärlek ges till dig om du säger de rätta sakerna eller har rätt utseende så är det inte kärlek vi pratar om, utan rädsla. Rädslan att inte vara värd, att göra fel eller vara oattraktiv. Allt handlar om tro på brist, att du skulle sakna något.

Det har du aldrig gjort.

Om du tror att du behöver någon eller något för att kunna leva så tror du på att separation är verklig. Så du klamrar dig fast vid vad du tror är källan till liv, kärlek. Du hänger kvar för du är livrädd över vad som kan hända om du släpper taget. Kanske skulle du stå där helt ensam och avskild från andra?

Det har du aldrig varit.

Det enda som händer när vi släpper våra bindningar till andra är att vi upptäcker hur fria vi alltid varit, och hur vi har obegränsat av liv och kärlek inom oss.

Separation är illusion.

Du ÄR kärlek.

Det du tror att du saknar har du ännu inte upptäckt inom dig själv.

Du sitter på en skattkista full av guld och du kan välja – att öppna kistan eller fortsätta söka i omgivningen.