Det är en rörig söndagseftermiddag i vår lägenhet. I alla fall om vi endast använder vår varseblivning, med det tillhörande dömande filtret, det yttre seendet. För utan kontakt med den inre närvaron så kan det te sig just så – rörigt. Och rörighet är vad jag är uppfylld av, jag verkar ha fastnat i tankarna. Vi har besök, det finns flera vuxna och barn, i varje rum. Jag upplever en gränslöshet, jag försöker föra en konversation med en annan vuxen, men känner samtidigt av tanken: ”jag borde vara med mina barn”. Samtidigt drar fyraåringen i mig, knuffar mig vilt med huvudet i min mage. Han visar min ambivalens. Såklart.
Men det ser jag inte, då. Till slut får jag nog av hans buffar och knuffar, hans slitande i min klänning.
Jag lyfter undan honom till ett annat rum, fräser.
”Nu får du ge dig! Skärp dig!” Jag tror just då att jag är arg för
att han inte accepterar mina gränser, att han fortsätter trots att jag ber
honom att sluta.
Men det är ju min egen ambivalens han visar. Jag vill prata med en annan vuxen en stund, men känner samtidigt skuld över att jag inte är tillsammans med barnen och ser dem, nu när de har en ledig dag.
Jag försöker föra över min skuld på honom i ett sätt att bli av med
den. Så gör egot. Egot som tar befälet när vi inte har fokus på Varandet när vi
är tillsammans med andra.
Det är inte till min son jag säger ”skärp dig!”, det är till mig
själv.
Sonen står
plötsligt framför mig, säger: ”Mamma,
du är som en blomma, som ett stort hjärta. Jag älskar dig.” Hans ögon är vidöppna,
varma, når hela vägen in. Han ser att jag är
– helt närvarande. Han kan känna den sanna kärleken stråla från det
vidöppna Varandet, som jag öppnat mig för, och som vi båda nu badar i. Inget behöver
vara annorlunda. Allt vi har är detta ögonblick. Allt vi behöver är att bara
vara. Det är endast i Varandet vi verkligen kan mötas.
Detta Varande
finns alltid tillgängligt, men vi fokuserar inte på det. Istället fokuserar vi
på innehållet, synpunkterna, tankarna och känslorna som uppstår i Varandet, och
vi ger dem kraft, som om de hade en oberoende existens. Det har de inte.
Varandet finns i allt, och när vi vänder oss dit med hela vår uppmärksamhet och
bara iakttar de synpunkter, händelser och känslor som uppstår i Varandet ser vi
att vi är fria. Det finns inga problem. Att det finns problem är faktiskt bara
en tanke. Och även i dess kärna finns medvetenhet. Så vad vill du fokusera på,
tanken: ”detta är ett problem” eller Varandet som omsluter alla tankar? I tankeverksamheten
finns inga kärleksfulla lösningar på ett ”problem”, men vänder vi oss till Varandet
vet vi plötsligt bara hur vi ska
tackla det dagliga livet, och vi kan bara göra det – helt utan ansträngning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar