Drömmen om Sanna

Jag är Sanna. I drömmen. Allt som verkar hända är bara skuggor och ljus, som bryts i olika mönster, tycks skapa ting som ser ut att vara skilda från varandra. Drömmen är skrämmande verklig, ibland sagolik och fantastisk… men på senare tid allt mer tärande. Jag vill vakna nu.

Vem är Sanna? Hur kan en drömfigur vara så verklig?

Sanna föds. En mamma och en pappa. Båda med olika förväntningar på sin förstfödda. Så annorlunda allt ska bli. Inte tänker de gå i sina föräldrars fotspår, nej minsann.

Leenden och stora händer. Kalla mammafingrar och fumliga pappahänder. Skriket som kommer ur hungern, tomheten i magen. Blött, varmt, kallt, mera skrik. Varifrån kommer skriket? Och så försvinner allt. Mörkt, annan värld. Stilla rymd. Tillbaka till platsen där jag kom ifrån, det invanda trygga. Jag minns. Jag dog en gång, sen föddes jag. Jag ville det, men när jag äntligen kom ut ur min mammas mage ångrade jag mig. Varför skulle jag vilja vara i den här världen? Det är så mörkt och kallt. Luften, tyngden. Det tar tid att vänja sig. Och när jag vant mig och lärt mig om tingen – då kommer jag att ha glömt. Glömt allt, glömt vem jag är, var jag kommer ifrån. Jag kommer att tro att allt jag ser är verkligt. Jag kommer att tro att jag är den här kroppen. Jag kommer att hata mig själv, men inte förstå det, istället kommer jag att avsky andra, skylla mitt utanförskap, min ensamhet på mina medmänniskor.

Splittring är vad jag kommer att se och jag kommer söka njutning, som i den här världen bara varar korta stunder. Jag kommer att önska mig härifrån, leta efter utgången. Men inse att självmord inte är lösningen. Jag växer upp med en känsla av att något viktigt är precis utom räckhåll, men döljer detta för mig själv. Smärtan går att gömma för ett litet barn, hon kan forma sig som hon vill, så som omgivningen vill ha henne. Och vid skolstarten har hon helt och hållet förlorat kontakten med minnet. Glömskan är ett faktum.

Drömmaren sover sin Törnrosasömn. Det enda som kan väcka henne är den sanna kärlekens kyss. Men hon måste själv vilja ha den. Hon måste vilja släppa drömmen…

Om Sanna är en dröm - vem är det som drömmer?

Du som drömmer: öppna ögonen! Nu är tid att vakna. 

Är du kallad?

Och fast du flyttat till ett hus, som är öppet fräscht och ljust, så kommer inga gäster minnas var det låg. Och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt, så finns det ingen som vill röra vid din kind. Nej ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör, ingen vill veta var du köpt din tröja… Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad och du har tränat bort din dumma dialekt…                           
                          
 Raymond & Maria "Ingen vill veta var du köpt din tröja"

                                                                                                                                                                                       

”Var det här allt?

Vad är meningen egentligen?

Varför blir jag aldrig riktigt lycklig – jag har ju gjort allt man ska??

Människan som börjar ställa sig dessa frågor är, som jag ser det, kallad att hitta sig själv, det som är sant bortom hur man ”ska” vara, se ut och prestera. Det är ditt inre som kallar! Du är vilse i den här världen, dags att komma hem! Där börjar sökandet. Även om det kan ta sig många omvägar…

Har man väl börjat ställa frågor om livets mening och smått börjar förtvivla och/eller blir deprimerad finns två möjligheter:

1.       FLY. Egentligen handlar det om ett uppskjutande. Människan fyller vardagen med ännu mer aktiviteter, upplevelser, resor, sysslor, arbete… Allt för att tomheten inte ska sticka fram sin fula nos. Medicin mot din depression. Missbruk av olika slag, som leder till fler följdsjukdomar. Vi kan ständigt hitta nya projekt: renovering, kanske ett sladdbarn, nytt hus… ”så man har något att göra.” När något projekt eller upplevelse når sitt slut kommer tomheten tillbaka. Många, många lider av depression. Den brer ut sig som en grå filt över vårt samhälle. Människan har förlorat sin mening, tappat bort sig själv.

2.       SÖKA EFTER MENING. Låt krisen komma. Det gör ont – det hör till – men du kommer så småningom ut på andra sidan, även om det inte känns så när allt faller. Här gäller det att lära sig ha tillit och acceptera det som händer för att underlätta processen.

Jag tror att depression har blivit ett täckord för andliga och existentiella kriser. Är du en av dem som ”drabbats”? Vågar du se din depression eller tomhetskänsla i vitögat? Vad vill den säga dig egentligen? Är du kallad?

Samhällets krav får människor att köra i diket. Den så kallade ”lyckade människan” faller utmattad ihop efter att ha försökt leva upp till krav så som att ha ett perfekt hem, snygg och vältränad kropp, vara duktig på jobbet, ha ett fantastiskt förhållande och familjeliv med välartade barn… Men vem är det egentligen som ställer dessa krav – och VARFÖR?

Jag tänkte i tidig tjugoårsålder att jag ännu hade det bästa i livet framför mig och det gjorde mig glad. 1.Jag skulle ha ett stort fint bröllop och 2.jag skulle få barn. Det här var de STORA glädjeämnen jag såg fram emot och visst tänkte jag att det nog skulle bli väldigt trist att ha dessa händelser bakom mig. Vad skulle jag då ha kvar? Jag strävade efter att vara duktig för då var jag någon. Jag tränade mig dessutom halvt utbränd för att se attraktiv ut. Men jag hittade ingen mening med livet trots det. Det slog mig aldrig att jag kunde duga ”bara” som jag var. Några år senare, med en kraschlandning i backspegeln, klev jag ut ur krisens centrifug, nyvaket och storögt. Livet hade plötsligt fått en mening. Men sökandet gjorde ont, mycket ville upp till ytan på samma gång och det har inte alltid varit lätt. Fortfarande kommer monster och spöken ur källaren och hälsar på, men jag har funnit något stort att luta mig på i alla lägen. Det hade jag inte förut…

Vår tid karaktäriseras av en flykt från lidandet. Vi flyr lidandet istället för att möta det, gå igenom mörkret, utvecklas och komma ut fria på andra sidan. Kan du säga ja till ditt lidande? Jag försökte länge att fly, men till slut hade jag inget val. Det fanns ingen ”utväg” kvar längre, jag var tvungen att möta mig själv. (Det största lidandet kan dock vara att inte lida alls, vi hamnar då i stagnation, resignation och förstelning.)

Kriser kan behövas för att frigöra oss från något som inte är vi. Kriser kan kännas mycket negativa, men de bär alltid på en fantastisk gåva. Genom krisen kan vi utvecklas för att efterhand upptäcka och uppleva sanningen om oss själva.

Du kan må bättre och underlätta för dig själv genom:

·         Balans: sömn, sund kost, sociala kontakter: nätverk av familj, vänner och bekanta, lugn och ro, meditation…

·         Livsändamål: sträva efter att finna vad just DU är här för att göra, vad säger intuitionen att du har för uppgift i den här världen?

·         Självutveckling: sträva efter att utvecklas som människa, skala av lager på lager av sådant du inte behöver, t ex föreställningar som inte tjänar dig. Genom att möta dina skuggsidor kan du bli friare. Vad är det du fördömer hos andra? Det kan handla om sådant som finns hos dig själv, bortträngt eller omedvetet. Ha tålamod med dig själv.

·         Kärlek: vila i hjärtat när du är ensam eller tillsammans med andra. Känn kärleken inom dig och hur du genom den är förenad med alla. Utstråla den! Det är lätt att vara för mycket uppe i huvudet och förlora sig i alla tankar, men påminn dig själv, gång på gång, att bara gå tillbaks till hjärtat och vila där.