Barnen - görelser eller varelser?

Hur begränsas barnen?

Vi fastnar ofta i prestationer. Det ska göras, göras och göras saker. Massor med saker ska till exempel tillverkas i förskolan och tas hem och visas upp. Ju fler saker desto bättre och desto fler ”vad fin” får barnen höra.

Barnet lär sig felaktigt att beröm är lika med kärlek. Och barnet fortsätter att prestera…

Du kan stanna upp och iaktta dig själv, hur mycket uppmärksamhet ger du görandet? Varandet, när får det plats? Ser du bara ditt barn som en ”görelse” eller ser du också, och uppmärksammar varandet? Ser du ditt barn som varelse? Ser du honom eller henne utan de färgade glasögonen som förvrider det sanna, det äkta? Om du skalar bort alla roller, prestationer, rädslor och förutfattade meningar – vad blir kvar? Kan du möta barnet där? Testa – vad händer?

Låt barnen lyssna på tystnaden.

Bara vara.

Vi kan vara lyhörda för vad som är barnets unika talanger och förmågor. Men skala bort ordet ”duktig” i ditt samröre med barnet. Fråga istället om barnet hade roligt när hon (i varandet )utövade sin talang.

Vi kan göra övningar som stärker kontakten med deras intuition. Tala till deras inre. Barnet vet. Vi är inte mer än dem bara för att vår mänskliga kropp råkar vara större och starkare. Barn har allra oftast större tillgång till sin inre visdom, medan de flesta vuxna förlorat kontakten med den.

Att som vuxen göra sitt allra bästa i att vara autentisk, sann, tillsammans med barnet, har en avgörande betydelse för barnets självkänsla och därmed fortsatta kontakt med varandet.

Endast i varandet kan ett sant möte ske.

 Får barnet möta vårt sanna jag eller vårt eget inre sårade barn som omedvetet agerar ut sina mönster? När vi möter ett barn som inte gör som vi har tänkt, hur reagerar vi? Möter vi barnet i ett tillstånd av inre lugn eller är vårt bemötande färgat av hur vi själva blivit bemötta och behandlade? Vi har, de allra flesta av oss, blivit ”uppfostrade” på ett sätt där barnen ska underordna sig vuxna, där den vuxne har makt och det är makten som ska respekteras.

Släpp in närvaron, sanningen, i mötet med barnen. Lite i taget släpper du in Livet i den här världen. Du låter kärleken till nästan få plats genom att du möter barnen med ditt sanna jag. Du är fullt närvarande i mötet. Vad ni gör är av underordnad betydelse. Alla roller ni spelat faller bort i den stund du släpper in närvaron och det kan – äntligen – ske ett sant möte där ni är jämlikar.

Varande har med självkänsla att göra. När självkänslan går förlorad har vi också tappat bort kontakten med själva vår essens: Varandet. Utan självkänsla går människan runt och känner sig ihålig. Hon är inte i kontakt med sig själv. Hon mår inte alls bra. Hon har svårt att älska sig själv och därmed också sina medmänniskor.

Lärare, förälder och pedagog: du kan förändra världen. Sätt varandet främst i mötet med barnen – och i mötet med dig själv.

Endast i varandet sker sann prestation.