Min roll är att vara terapeut och jag vägleder bland annat
föräldrar som upplever svårigheter i relationen med sitt barn. Betyder det att
jag är någon slags expert? Att jag har jobbat klart med mig själv?
Icke. Sa Nicke.
Men jag är en reflekterande och inkännande sort, som inte
släpper något som känns ”fel”. Där jag stöter på motstånd betyder det för mig
att här finns det en gåva som jag ännu inte upptäckt. Och jag bara måste finna
den!
Ofta är det så att det jag möter med mina barn är vad andra
samtidigt söker guidning hos mig för. Eller att jag precis kommit tillrätta med hur jag ska bemöta något av mina barn i
en viss situation.
Det är som att jag genom att hjälpa andra även hjälper mig
själv. Ibland känns det verkligen som att vi hänger ihop, att det rent av inte
finns några ”andra”. Som om omvärlden är en film som visar vad som behöver
helas i MIG. Kanske är det först när jag lärt
ut, delat, det jag själv lärt mig, som jag verkligen lärt mig? Ja, jag behöver inte veta, jag bara gör det som känns rätt inifrån. Det är ett fascinerande arbete att gå igenom en storm, hålla barnen under vingarna och precis när jag tagit mig igenom strömvirveln se raden av människor som följer bakom mig. De är kvar i stormen och jag har tagit mig igenom. De följer mig för att jag ska visa vägen ut. Vi hör ihop, garanterat.
Jag har vuxit upp med en känsla av att inte ha några
gränser. Allt som hände mig gick rakt in. Jag tog på mig andras sorger och
bedrövelser för att hjälpa. Helt gränslöst. Många människor märkte att jag gav
och gav utan ände, och de utnyttjade det. Förmodligen helt omedvetet. Jag gav
men kände heller ingen tydlig gräns när det var nog. Jag sa väldigt sällan ifrån. Tiden
gick och jag började känna mig utnyttjad. Jag tyckte att andra klampade rakt över mig. Ilskan hade lagrats.
Den här ilskan var jag i stort sett ovetande om, tills jag
fick barn. Innan balansen började infinna sig har jag pendlat mellan att vara
ständig ja-sägare och kontrollerande arg polis. Nu börjar jag nå något slags
mellanläge. När jag vilar i min egen kärna så kommer ett lugnt gränssättande
från hjärtat, och faktiskt är det bara då barnen verkar höra mig.
Sonen har sagt att han har svårt att höra när någon skriker
och blir arg på honom. ”Det tjuter bara i öronen och då hör jag inget.” Det var
hans förklaring när jag frågade honom vad det är som händer när han bara
fortsätter köra över sin syster med leksaksbilen trots att hon säger sluta, nej
eller stopp. Han förklarar: ”Ni behöver bara prata lugnt, då förstår jag.” Det
är som att han fortsätter tills han blir mött med kärlek.
Allt mer sällan stormar gränslöshetens starka vindar inuti. Men det händer. Det
kommer när jag sagt JA för många gånger där jag borde sagt nej. Att jag
kompromissat för mycket för mig själv. Jag är inte där ännu. Men jag ser vad
som pågår. Känns det nej inuti så är det nej som ska komma ur min mun.
När vi känner oss arga eller galna – ingen fara, vi har bara
tappat bort oss själva en stund. Ilskan eller nedstämdheten visar oss att vi
tillfälligt kört av vägen, att vi gått emot oss själva.
Stanna upp, andas, ta det helt lugnt. Sök avskildhet om det känns som du kokar över.
Stanna upp, andas, ta det helt lugnt. Sök avskildhet om det känns som du kokar över.
När du lugnat dig: fråga dig själv vad som pågick inom dig
eller i familjelivet innan du körde av vägen?
