Flickan och glasrummet

Hon är fyra år. Jag hinner skymta hennes ögon när hon kommer ut från rummet, innan hon slår ner blicken. Ett leende skymtar i hennes lilla ansikte, men det försvinner så snabbt att jag undrar om hon ens log. Hon ser ned i golvet, verkar inte veta var hon ska göra av händerna.

Hon tycks inte vara van vid att någon ser henne, lyssnar på henne. I periferin rör sig hennes föräldrar. De diskar, packar väskor, pratar i telefon, bestämmer möten… Hela tiden är de på språng, planerar nya aktiviteter, roliga saker, fikaträffar, släktkalas och resor. Bilen måste fixas, barnen måste fixas, huset måste fixas. Långa listor med saker att ordna. Barnen får inte kladda, inte stöka till, inte leka som de vill. Skärpning, ordning, låt oss inte falla ur tidschemat!

Mamman torkar svetten ur pannan vid diskbänken, smider planer på vad som ska hinnas med sen. Runt benen rör sig tvååringen, drar i henne, vill sitta famnen. ”Nej, inte nu gubben, jag hinner inte. Vi ska iväg sen och jag måste diska och packa mellanmålet NU.” I hallen hör hon sin man hjälpa flickan med kläderna. ”Om du skyndar dig lite så hinner du vara ute en stund innan vi ska åka”.

Skynda. Hinna. Bråttom.

Flickan berättar om en dröm hon haft.

”Mitt rum var inte som vanligt. Det var ett rum av glas. Och där fanns inga leksaker. Det var en flicka i rummet. Hon var alldeles svart.”

Vad är det vi missar om vi drar ner på tempot? Vad händer om vi släpper allt en stund och slår oss ned och bara lyssnar på våra barn, deltar i deras lekar?

Egot bor i kroppen

Min kropp. Är jag kroppen? Nej. Men ändå svider det när den får kommentarer. Alltså är det egot som är inblandat. Egot bor i kroppen.

Kommentarer om min mage, min rumpa. Blickar som upplevs. Känslan av skam. Att inte duga. Inte se bra ut. Hängig, slapp, degig eller vad det nu kan vara. Stor liksom. Inte så ung. Kanske rätt så gammal och trött. Ja, det är den här kroppen. Men VEM har egentligen problem med kroppens utseende? Vi är ju inte vårt utseende.

Dotterns kommentarer om min mage är harmlösa. Inget som egot ryter över direkt.”Mamma, det får inte plats nån mer mat i din mage, du ser verkligen mätt ut. Varför har du så stor mage, mamma?”

”Det är för att det har legat tre fina små bebisar där i och då var magen JÄTTESTOOOR och därför är den fortfarande uttänjd. ”

Dottern ler, kramar mig och klappar mig på magen. Bebisarnas hem, deras hus. Hon vill lägga sitt huvud där. Självklart får hon det. Det är ju hennes plats på något vis.

Men när någon jag knappt känner stirrar och frågar om jag är ”på tjocken IGEN???” så smaskar Egot i sig och tycker att ”såååå kan man ju inte säga. Folk borde hejda sig.” Stackars lilla ego. Egot kan inte älska. Egot kan ingenting, det vet bara om attack och rädsla. När jag identifierar mig med min kropp och med egot märker jag att jag blir ledsen över kommentaren. Men mitt sanna jag har inget problem överhuvudtaget.

Jag kan känna mig som ett objekt när ”du” ser på mig. ”Du” tycks ju se på mig på det viset. ”Dina” ögon tycks vila på kroppen. Men…så länge jag ser mig själv som ett objekt som ska se bra ut, så kommer jag också att bli behandlad därefter. ”Du” är egentligen jag. Det finns inga andra. Jag möter mig själv hela tiden. Om och om igen. Åsikter jag har om mig själv, om kroppen visar ”du” för mig. Hela tiden kan jag använda omvärlden som en spegel för att se var jag sitter fast, på vilka områden jag är ofri.

”Duger jag? Vem ska jag duga till? Och varför? Om min kropp ser ”perfekt” ut kommer jag att duga då, få ett pris, en stjärna i himlen? ”

Mitt ego vill att du ska bry dig om mig, älska mig oändligt och villkorslöst. Men det går väl knappast om vi ser med de ”världsliga ögonen”? Och vem är jag att önska detta? Det enda som betyder något är att jag själv kan älska, hitta in till den inre kärnan där inget annat existerar. Ingen rädsla. Bara allomfattande, ovillkorlig kärlek.

Kärlek är inget jag kan få till mig utifrån.

”Det finns inga andra."                                                        En Kurs i Mirakler

Det är från mig kärleken ska flöda. Älska allt. Älska alla. Älska alla som kommenterar min kropp. Tack till mina befriare. Tack för att ni visar mig vad som behöver helas.

Tack för att du visar mig att jag fortfarande tror på föreställningen ”jag duger inte”.

”Som kvinna får du inte se ut hur som helst. Där är det skillnad mellan man och kvinna. En kvinna måste alltid vara lite bättre för att duga”. Tankar, åsikter som rör sig i det kollektiva. Jag synar dem. Jag behöver inte identifiera mig med dem, fastna. Jag är den som observerar, vilar i mig själv, i det tysta. Så skingras tankarna, likt moln som svävar på himlen. De kommer och går. Ibland är det klart och ibland är molntäcket tjockt. Men hur tjockt det än är så finns solen ALLTID där bakom, även om vi inte ser den. Hur stora molnen än är så går det att bara observera dem också.

”Ahaa, där är en sån som inte verkar bry sig om sitt utseende”. Och den andra ytterligheten: ”Värst vad hon är mån om att se perfekt ut!”Båda dessa ytterligheter finns hos MIG. Det var så lustigt att få se detta. Bara tankar. Utan betydelse. De har inget med kärlek att göra och är därför inte sanna. Egot tycker om att jämföra och tycker antingen att det är förmer än andra, eller sämre än andra. Att vi alla skulle vara likvärdiga kan inte Egot förstå.

Utmaningarna fortsätter. Jag vilar, möter känslor, ser min identifikation med kroppen.

Enda anledningen att försöka ”förbättra” kroppen är för att må bra. Inte för att tillfredsställa ”någon annan” eller för att försöka undvika negativa kommentarer om den, eller att ”någon” påstår att man ser rynkig eller gravid ut.  Å andra sidan tror jag att kroppen mår som bäst när jag släpper det intrasslade tankebagage som jag tror är ”mitt”. Hela sinnet och kroppen blir automatiskt helad.

Den sanna kärleken är bortom kroppen. Bortom formen. Den ser igenom allt, lyser starkt och klart. Molntäcket skingras när vi vågar se på det. När vi bara ser, utan att döma.