Hösten närmar sig, men jag sjunger sommarsånger. Pippis sommarvisa och Du ska inte tro det blir sommar. Sånger hon verkar gilla. Värmen sprider sig i magen när hennes ögon glittrar.
Aldrig, aldrig, aldrig ska jag göra henne något illa. Hon är en liten ljuv ängel. Det liksom rinner pärlor ur henne när hon skrattar. Mitt hjärta värker av ömhet.
Hon är tre år och sitter och ritar med fingrarna i maten. Jag är trött efter en lång dag och upphackad sömn natten innan. Potatis och ägg ligger i småbitar utanför hennes tallrik. Vitkål i vattenglaset. Jag ser på henne. Det blir plötsligt stelt inne i huvudet. Dottern fortsätter att dra med händerna i såsen. Nu fortsätter hon på bordet. ”Nej!” säger jag bestämt. ”Jag vill att du äter med besticken”. Hon svarar med att kladda ännu mer. Ler lite snett. Rösten inuti säger att hon struntar totalt i mig. Det svartnar, slår slint. Jag drar undan hennes tallrik, ställer ner den i diskhon med en duns. Dramatiskt. Jag ser mig själv utifrån. Iakttar dramatiken. Jaget har fastnat i något kallt och fyrkantigt. Den Kontrollerande har makt över mig. Hårt och bestämt lyfter jag ner dottern från bordet och befaller henne att gå och tvätta sig. Min röst låter hård. Skällande. Det enda hon hör är att jag inte älskar henne. Du duger inte.
Efteråt värker det i själen. Jag skulle inte. Jag älskar henne. Jag vill inte skada henne. Jag måste sluta identifiera mig med Den Kontrollerande. Jag säger förlåt. ”Jag kunde ha bett dig på ett trevligare sätt. Förlåt mig.”
Ändå. När vi ska städa undan leksakerna innan läggdags plockar hon ihop klosståget. Det är som ett pussel. Dottern sätter klossarna lite huller om buller så att alla inte får plats. Hon blandar färgerna. Gör på treåringars vis. När dottern gått därifrån rättar kontrollmamman till tåget så att klossarna hamnar rätt. På håll ser jag hur hon iakttar mig. Hon säger: ”jag gjorde fel mamma”. Ännu en gång, med mina handlingar: Du duger inte.
Men jag vet. Jag är inte perfekt. Ingen är det. Men detta är inget jag ska luta mig på, som tröst. För att slå ifrån. Barnen visar mig vad jag behöver titta på hos mig själv. Var jag sitter fast. Det svåraste är att förlåta sig själv. Att verkligen se. Ofta vågar vi inte titta på oss själva. Vi kastar ned våra handlingar i brunnen, lägger på locket. Inte nu, kanske sen, men inte nu tänker jag titta på detta.
Men när jag strävar efter att göra allting ”rätt” är det dömt att misslyckas. Pendeln slår över åt andra hållet. Jag försöker skyla det ”hemska” med det ”perfekta”. Vad för slags förälder är jag då? Jag spelar fortfarande bara en roll. Och det märker barnet. Mamma är ett tomt skal, finns det någon verklig människa där bakom masken?
Som alltid hittar jag svaret i nuet. Där finns inga roller. Bara kärlek. Sann närvaro. Om jag bara släpper taget om alla tankar om hur jag ”borde” vara och slutar lyssnar på de babblande åsikterna i huvudet, så händer något fantastiskt. Jag landar. Bortom föreställningar. Bortom all rädsla. Jag landar i ett verkligt möte med barnen.
Masken ramlar av. Rustningen faller och Den Kontrollerande finns inte mer. Dottern lutar sig mot mig, säger: ”Jag vill sova med dig mamma. Vill sitta i din famn”. Hennes ögon är lena. Hon ser. Oändligt klok.
