Barnets gåva till sina föräldrar

Hur många av oss är närvarande i oss själva? Som bara är, som låter oss själva vara, utan att söka någon slags lättnad, genom att äta, överarbeta, surfa, tvångsmässigt kolla mobilen?

Idag pratas det mycket om okoncentrerade barn. I barnen kan vi se en hel del av det samhälle de växer upp i. Om vi inte gillar det vi ser hos barnen, kan vi stanna upp och kika på oss själva. Hur har jag det med mig själv? Vad triggar barnens beteende hos mig?
Vi skulle kunna se våra barn som utsända hjälpare. Skulle inte mycket bli annorlunda då?

Barn som beter sig impulsivt och okontrollerat är här för att hjälpa oss med vårt kontrollbehov. Behovet av kontroll är inte av ondo, det har fyllt sin funktion i en otrygg värld, eller under en dysfunktionell uppväxt. Men kontrollbehovet kontrollerar oss om vi inte släpper taget. Det "okontrollerade" barnet kommer med en inbjudan!

Barn som går över andras gränser är här för att hjälpa oss att uttrycka kärleksfulla och tydliga ramar, och att respektera andras gränser. 

Barn med explosiva känslor – är här för att hjälpa oss med våra inre vulkaner.

Barn som inte verkar lyssna kan få oss att börja lyssna.
Vi kanske inte genast ser vad något är till för. Det är helt okej. Vi kan säga: ”Jag vet inte vad det här är till för. Men jag skulle gärna vilja se på detta med kärlek. ”

Inget är av ondo. Vi kan vara tacksamma för allt. Allt som kommer i vår väg är en present.


Vi vill att barnen ska ha den perfekta barndom vi inte hade. Det ställer onaturliga krav på oss. Gör vi "fel" - hur hanterar vi det?

Låt dig själv bara vara. Låt dig själv hända.

Våga sitta stilla och känna….
Gå ut, tomhänt. Blunda, känn barken på träden, lägg dig ned och stirra i himlen. Känn hur kroppen känns. Känns det obehagligt inuti? Det gör inget. Absolut ingenting. Det är inte farligt. Det är bara en känsla som du inte tillåtit dig känna. Vad skulle hända om du lät den komma fram, precis så som den är? Vad vinner du på att hålla den intryckt inom dig? Vad vinner du på att avleda dig själv med annat?

Barnen kommer fortsätta peta på känslan tills du släpper ut den!

Har du ett känsligt, hyperaktivt eller drömmande barn?

Fråga dig själv varför barnet verkar okoncentrerat, hyperaktivt eller impulsivt. Sök inte svaren i huvudet. Känn efter inåt hjärtat, magen.

Har barnet lagrat andra människors känslor och energier och behöver hjälp att sortera och få utlopp för känslor?

Många människor blir hyperaktiva för att de är understimulerade, vilket leder till någon form av rastlöshet. Världen omkring kan vara för enkel eller vardaglig för dessa människor, som söker något mer. Deras tänkande eller skapande är mycket mer djupgående och de kanske inte ens är medvetna om detta själva.

En hobby är mycket bra för att minska hyperaktiviteten hos dessa människor. Hobbyn ska motsvara den stimulans en person som lätt blir rastlös vill ha. Det kan vara vad som helst, som intresserar barnet. Tekniskt intresse? Konstnärliga uttrycksformer? Idrott, dans? För vissa är det bra med en fysiskt ansträngande aktivitet där man får ladda ur sig mycket energi, för andra en hobby där man behöver fundera och lösa problem.

Se också över maten. Mat kan göra människor speciellt barn hyperaktiva. Det är inte bara självklara saker som godis och dricka som ger en energikick. Lightprodukter innehåller en hel del mer socker än vanligt socker gör. Olika tillsatser och färgämnen i mat kan göra barn hyperaktiva, se gärna över dem.

Att ha ett stort hjärta visar sig ofta som impulsivitet. Dessa människor är mycket känsliga varelser, i positiv mening. De känner väldigt lätt av energier och miljön de befinner sig i. Om någon eller något i miljön är negativt laddad kan detta trigga igång deras impulsivitet. Inte bara negativt laddade personer eller miljöer triggar utan även andra energier som dessa människor uppfattar starka. Ibland blir det ”fel”, trots att de tänker gott. Dessa människor känner miljöns andra djupare känslor som rädsla, sorg eller frustration.

Tips!

Hjälp barnet att energisortera! Håll barnet i famnen och säg/tänk: ”Alla dina energier som befinner sig på annan plats återkallar jag nu i absolut renad form. Alla energier i dig som inte är dina skickar jag tillbaka till avsändaren NU!” Lär barnet att göra denna själv.

Om miljön är för negativt laddad, till exempel i skolan så byt till ett bättre alternativ. Byt ut det dåliga till bättre miljöer. Gärna rofyllda platser. Följ din magkänsla. Vad behöver ditt barn?

Låt inte barnet ha för långa dagar i stora grupper, om möjligt.

Acceptera alla känslor. Gör inget motstånd mot ilskan, gråten, frustrationen. Var lugn, sitt med barnet när det gråter och skriker. När barnet rasat av sig kan ni prata. Försök inte resonera eller diskutera mitt under pågående känsloutbrott.

Koncentrationssvårigheter har mycket med intresse att göra. Men det har också med det moderna samhället att se arbetsuppgifter som ett målinriktat tänk där resultatet är det enda som räknas. Detta gör dessa människor stressade och pressade och då försvinner koncentrationen. Hos många av dessa människor existerar inte tid på samma sätt och de tänker inte så målinriktat.
Om dessa människor får ta arbetsuppgifter och andra saker i sin egen takt så kommer koncentrationen att komma tillbaka.
Om man gör ämnen meningsfulla och intressanta så minskar också koncentrationssvårigheterna.

Jag drar en ramsa! (ho'oponopono)

Jag bor ihop med en zenmästare. Han är snart 6 år. När något känns fel för honom reagerar han kraftigt med ILSKA. Han tvingar mig till närvaro och att möta mig själv och alla rädslor. När jag vill att han ska göra något som JAG vill och börjar tala om tid (klockan går, din syster ska komma i tid till skolan, bussen går snart!) och låta arg/bestämd/hård/stressad på rösten får han ett utbrott och ofta börjar han då kasta saker omkring sig, sprida ut sina ytterkläder... i lägenheten så vi inte hittar dem etc.

Hans ilska kan jag oftast möta och omfamna - i andra sammanhang. Och då är allt över på ca 10-15 sek, sen kramas vi. Under tidspress (på vardagsmornar) har något helt annat hänt. Hans ilska har blivit min ilska. Jag har höjt rösten, börjat använda kontroll: "sluta bråka!!" Ingen av oss har mått bra av detta.

Men. Jag vet ju: tidspress-stress-ilskan är ett program, som jag - när jag vill- kan logga ut ifrån. Jag kan välja ett annat program. Min syn är att jag har ansvar för mitt liv och för allt jag upplever. Jag förlåter mig själv för att jag valt programmet "tidspress-stress-ilska".

Jag vänder mig inåt, till hjärtat:
"JAG ÄLSKAR DIG (jag vänder mig till den gudomliga delen av mig själv, med självkärlek),
JAG ÄR HEMSKT LEDSEN FÖR DETTA (jag är ledsen för att jag utsatt mig själv för det här icke kärleksfulla programmet),
FÖRLÅT MIG (jag förlåter mig själv för att jag dragit till mig och använd "tidspress-stress-ilske-programmet"),
TACK!"
Jag upprepar "jag älskar dig" och "förlåt mig" tills allt känns lugnt.

Den här ramsan tar mig snabbt och enkelt till frid och harmoni.
När jag använt den flitigt känner jag mycket mer glädje och tillfredsställelse i livet, oavsett vad jag gör!

Det här är ho'oponopono (betyder "Dra en ramsa!"), en hawaiiansk gammal metod som syftar till att befria dig från rädsla, brist och negativitet - och samtidigt gör du din del i att befria världen från samma sak. Allt som finns i sinnet kan vi logga ut ifrån - om vi vill det.

Skuggbarnet eller "Så som du tänker, så blir det"

De föreställningar vi har om oss själva är de vi sänder ut, vare sig vi är medvetna om dem eller inte.

Jag bar på föreställningen ”ingen bryr sig om mig”. Den öppnade inte direkt upp för kärlek i mitt liv. Snarare stängde den dörrar rakt i ansiktet. Och jag undrade hur andra kunde behandla mig så ”kärlekslöst”! I själva verket gav de mig bara det jag bad om. Om jag sänder ut ”du bryr dig inte” så är det precis det jag får, människor som inte verkar bry sig. Även om de kanske gör det!

Jag vände mig inåt och mötte känslan som uppkom när jag upplevde att min man inte brydde sig om mig. I de inre domänerna såg jag en svartbränd bakgård, en rostig tunna och sönderslagna fönsterglas. Bredvid satt ett smutsigt, ilsket och väldigt sorgset barn. Hon var så arg att hon bränt och slagit sönder saker omkring sig. När jag närmade mig henne skrek hon mig rakt i ansiktet. Hon vrålade så att jag nästan ramlade omkull. ”Du bryr dig inte om mig!”

 

Det här barnet – mitt inre barn - skrek efter kärlek. Så vad skulle jag göra? Fortsätta att inte lyssna på henne? Möta henne med öppna armar?

Jag såg att det var mig hon var arg på. Det var jag som inte mötte henne. För varje gång hon skrikit efter mig hade jag famlat efter kärlek från någon annan, oftast min partner. När det var in till henne jag skulle gå! För varje gång jag vänt mig ifrån henne hade hon bara blivit ännu argare!

För min inre syn såg jag hur jag satte mig intill henne, som en kärleksfull vuxen närvaro. Jag frågade henne hur jag kunde hjälpa henne.

”Gå din väg!”, skrek hon, ”du bryr dig ändå inte om mig!”

”Jag hör vad du säger”, svarade jag, ”du tror att jag inte bryr mig om dig. Men det gör jag. Jag älskar dig. Jag finns här för dig, alltid. Förlåt mig för att jag inte lyssnat på dig, jag förstod inte att det var du som ropade efter mig. Nu vet jag bättre. Du kan känna dig trygg hos mig, för jag kommer alltid att ta hand om dig. ”

Den lilla flickan såg upp på mig. Hennes ansikte var smutsigt, men ögonen hade börjat gnistra en aning. Jag höll fram armarna mot henne.

”Allt är okej. Du får vara hur arg du vill på mig. Jag älskar dig.”

Hon kröp upp i min famn. Samtidigt tändes tusen små stjärnor i min kropp. Jag blev alldeles varm.

Nu behöver jag inte spela upp ”ingen bryr sig om mig” längre på Livets scen. Nu finns det plats för andra teaterpjäser. Vad sägs om: ”livet innebär oändliga möjligheter” eller ”jag är älskad” eller varför inte ”jag badar i överflöd, tillit och trygghet”?

Vad väljer du? Vilka skuggor inom dig behöver bli mötta med kärlek?

Barnet speglar dig

Barnen har en fantastisk potential att väcka upp oss vuxna. Ta treåringen som är mitt uppe i sin självständighetsutveckling. Hennes vilja visar sig plötsligt väldigt tydligt. Många skulle kalla det för att barnet ”trotsar” när hon vill något helt annat än den säkert välmenande föräldern eller pedagogen. Plötsligt kanske vi står inför vårt eget inre barn när barnet framför oss viftar med armarna. Istället för att fastna i tankar om hur vi ska hantera det bångstyriga barnet kan vi stanna upp och möta oss själva. Andas. Se till att vara fullständigt närvarande i kroppen.

Kommer det känslor – låt dem komma. Det betyder inte att du måste stå där och skrika eller gråta. Det kan räcka med att du erkänner för dig själv att du känner som du gör och andas dig igenom känslorna. Du kan göra det här direkt, eller så fort du har en stund för dig själv.

Fråga dig själv hur du ville bli bemött som treåring? Möt barnet framför dig på samma sätt. Du kommer att möta både dig själv och treåringen som står framför dig idag.

 

 

Vi möter oftast barnen med en uppsättning idéer, föreställningar, inlärda beteenden, instängda emotioner och så vidare…. Barnen kan lära oss att granska de här, för du ställs ju garanterat inför dina egna dilemman när du möter barn. När känns det obekvämt, i vilka situationer?

När man har, eller jobbar med, barn kommer det så småningom bli väldigt tufft, om man inte samtidigt synar och arbetar med sig själv. Vad går jag igång på? Vilka barn trycker lite extra på mina ömma knappar? Vad handlar det om? Vad är det barnen speglar hos mig själv?

 

 

Jag brukade gå igång på en liten Ylva. Hon gick ganska långa dagar på förskolan och var såklart trött emellanåt. När hon var trött och det inte gick som hon ville kunde hon sitta och gnälla i oändlighet som jag tyckte då… Hon ville inte klä på sig. Det här triggade mig… Jag blev irriterad, ibland riktigt arg över, vad jag tyckte var ett evigt gnällande. Så småningom fick jag syn på mitt eget inre barn – barnet som var jag. Att gnälla och klaga möttes inte direkt med jubel när jag var liten. Snarare med ilska. När jag började se det här kunde jag möta mig själv, den del av mig som inte blivit mött och känslomässigt bekräftad som liten. Det fina är att det aldrig är för sent! Jag såg barnet som var jag för min inre syn och omfamnade henne när hon klagade och gnällde. När hon blev sedd och kände att hon fick finnas behövde jag inte göra motstånd och bli arg på alla barn som uppvisade samma beteende. Jag slutade deppa ihop när den känslomässiga bekräftelsen uteblev från min partner. När barn som Ylva kunde bli bemött i kärlek och kanske få en kram istället för hårda ord, gick ju också påklädningen som en dans!

Ylva bad om kärlek. Varje gång. Precis som jag. Hennes rop efter kärlek var mitt!




Ylva heter egentligen något annat.

Känslor är inte onda - de vill bara bli sedda och hörda!

Sorg, gråt, ledsenhet… Låter vi barnen gråta klart? Eller säger vi NEJ när tårarna kommer? Ger vi napp på automatik? Hur kapabla vi är att låta våra barn känna, är ett mått på hur tillåtande vi är vad gäller våra egna känslor. Vad sa de vuxna till dig när du grät som liten? ”Det var inte så farligt”, ”det gick bra”... eller kanske värre: ”stora pojkar gråter inte”, ”vilken lipsill du är!” I så fall har du en hel del instängda tårar. Det är helt okej. Du är älskad som du är. Du får vara ledsen. Du får vara arg.

Du är förälder - det är inget lätt jobb. Du har en av de svåraste uppgifter som finns. Varje dag tar du hand om dina barn, du pratar med dem, ger dem mat, pysslar, tvättar hår, hämtar och lämnar. Du finns där. Samtidigt minns kroppen din egna barndom. Alla de gånger du inte fick dina behov tillgodosedda, varje gång dina känslor inte blev mötta. Dessa minnen, som sitter i kroppens celler, gör sig påminda när dina barn uttrycker sina behov. Hur svårt är det inte att möta ett barns behov om man själv inte fick behoven tillgodosedda som barn? Det är omöjligt. Du triggas.

 

Det inre barnet gör sig påmint. Se mig, se mig! Älska mig! Ge mig det jag vill ha!

Människan strävar efter att vara god eller ljus. Inget fel med det, men om jag inte omfamnar hela mig själv, med alla sidor, både det mörka och det ljusa så resulterar det i obalans på något vis.

När jag menar omfamna mörkret så menar jag att acceptera de mörka tankarna, sorgen, ilskan, hatet… För vi kan inte bli av med det genom att låtsas som att det inte finns.

Tänk dig ett litet, litet ledset barn. Barnet gråter förtvivlat. Hur vill du möta barnet? Med kärlek och en öppen famn? Eller lämnar du rummet, stänger dörren? Om du väljer omfamningen så kommer gråten tystna rätt fort. Gråten blir accepterad, mött med kärlek. Om du vänder dig ifrån det ledsna barnet kommer gråten att bli kvar, även efter att barnet slutat gråta. Känslan blev inte mött.

Så här kan du göra med dig själv också. Varje gång du är arg, ledsen, förtvivlad… se för ditt inre hur du omfamnar dig själv med den här känslan. Kanske får du bilden av barnet som var du. Varför inte se för ditt inre hur du tar honom eller henne i famnen, säg: ”jag finns här… jag hör att du är ledsen… det är helt okej”.

Det elaka barnet, den elaka mamman och borrelian

Jag har ganska länge studerat hur våra tankar skapar vår verklighet. Det finns en del inom oss som gör motstånd mot livet som det är. Man skulle kunna säga att den här delen har kapat sinnet och kommenterar på ett tvångsmässigt sätt sådant som grannens grönare gräs, vädret, vad andra säger och gör, hur vi själva ser ut eller vad vi eller andra borde skämmas för. Den här delen finner fel i det mesta, anser sig själv vara bättre eller sämre än andra, och vill alltid att livet ska vara annorlunda än vad det är.

Men när vi väljer att inte lyssna på den här dömande inre rösten, utan istället älskar livet precis som det är och kapitulerar inför livets svårigheter, överlämnar oss, accepterar, säger JA – då händer något magiskt. Kampen, problemet upphör att existera. När vi släpper alla motstånd öppnas ett fritt, öppet och fridfullt utrymme.

Trots att jag vetat det här under många år så fastnar jag likväl ändå. Tänk om bara de andra kunde ändra på sig så att jag kan få lite lugn och ro! Haha!

Under en tid hade jag haft svårt att sitta vid frukostbordet tillsammans med min familj. Deras starka röster och intensiva livlighet gick rakt igenom min kropp, särskilt när jag var morgontrött, och det kändes som deras starka energi började äta på mig. Jag hade till och med sagt till min man: ”Jag känner mig helt invaderad av er!” Trots allt jag vet om acceptans - att möta smärtan i stället för att göra motstånd -, så ville jag fly från min familjs högljuddhet och främst deras röster när de lät arga. Jag var också medveten om att jag ville försvinna ifrån situationen så att jag inte skulle förvandlas till ”elaka mamman”, för henne avskydde jag. Jag ville inte ha med henne att göra ännu en gång, jag ville rädda mina barn från henne. Den här delen av mig själv skulle alltså inte få finnas, jag gjorde motstånd. Jag hade helt och hållet glömt bort att det jag gör motstånd mot växer sig starkare.

 

 

En dag i slutet av juni gjorde vi en utflykt till de vackra ängarna som ligger nära vår bostad. Vi gick igenom tunnlar som naturen byggt, vadade i högt gräs och klättrade på klippor.  Barnens livsglädje och starka energier sprudlade. Vi hade en fin dag tillsammans.

Tre dagar efter vår utflykt rycker jag en fästing på baksidan av låret. Dagar går och det börjar klia intensivt på låret. Jag upptäcker en ganska stor rodnad runt bettet. ”Det går över”, tänker jag. Men det gör det inte. Jag får värk i kroppen, feber och när jag låter dagarna gå uppkommer strålande smärta i ryggen, armar och ben. Nacken känns stel. Borrelian är ett faktum. Nu känner jag mig helt invaderad av den.

Så som jag tänker så blir det. Känner jag mig invaderad och inte möter det eller gör något åt det så sätter det sig till slut på den fysiska nivån. Skulle jag nu stanna upp och känna efter varför jag ville fly de starka energierna i min familj?

Ja, bättre sent än aldrig! Jag börjar med att tacka borrelian för vad den nu ville visa mig. För mig är det inte sant att jag bara ”råkade drabbas” av borrelia just nu. Det som pågår i det inre är vad jag varseblir i det yttre.

När jag känner mig som mest sjuk noterar jag en sorg i kroppen. Samtidigt triggas jag av en arg son. Han känner sig orättvist behandlad av sin syster och slår henne i ryggen. Hårt. Jag reagerar blixtsnabbt: blir arg på elakheten och ger elakhet tillbaka. Så är ”det elaka barnet” och ”den elaka mamman” igång. De har båda suttit fängslade inom mig. Nu är de uppväckta tack vare min sons fantastiska förmåga att trycka på exakt rätt knappar.

Jag märker att jag ångat igång för mycket och söker avskildhet. Jag möter instängd ilska från en tid i mitt liv då det var fult att vara arg. (Det verkar dock vara fult i vår tid också…) Hur länge har jag fördömt ilskan? Men det arga barnet som var jag levde kvar på insidan, och varje gång mina barn påmint mig om det här instängda barnet så har ilskan väckts. Och jag har bannat mig själv för att jag blivit så arg. Kallat mig själv för ”elaka mamman”.

Jag vänder mig inåt och går det elaka barnet och den elaka mamman till mötes, med öppet hjärta. (De är såklart inte elaka, det är bara benämningar det dömande sinnet satt på dem.) Jag var aldrig invaderad, det var bara mina egna emotioner som vaknat och kändes som störningar i systemet. Nu när jag möter alltihop i en omfamning blir det alldeles lugnt och varmt på insidan, och liksom mera helt. Tänk att jag inte sett att jag gjort motstånd mot delar av mig själv! Jag ser också det livliga barnet som var jag, med mycket stark energi och livsglädje! Hon som tonade ned sig själv för att passa in, hon som kapslade in sin kraft. Jag tar full kontakt med henne igen och säger samtidigt JA till alla mina barns livsglädje och starka uttryck! Att göra motstånd mot dem är som att göra motstånd mot livet självt.

Parallellt med min känslomässiga läkning av borrelian väljer jag också att ta en kur antibiotika.
På bara ett dygn går jag från värk, sorg och låg energi till full kraft och livsglädje. Jag njuter av sommaren och mina barn!

När det elaka barnet och den elaka mamman fick tillåtelse att existera lugnade de sig och började le och skratta istället! Livet är underbart!