tisdag 31 mars 2015

Att hjälpa andra medan man går igenom sin egen storm


Min roll är att vara terapeut och jag vägleder bland annat föräldrar som upplever svårigheter i relationen med sitt barn. Betyder det att jag är någon slags expert? Att jag har jobbat klart med mig själv?

Icke. Sa Nicke.

Men jag är en reflekterande och inkännande sort, som inte släpper något som känns ”fel”. Där jag stöter på motstånd betyder det för mig att här finns det en gåva som jag ännu inte upptäckt. Och jag bara måste finna den!

Ofta är det så att det jag möter med mina barn är vad andra samtidigt söker guidning hos mig för. Eller att jag precis kommit tillrätta med hur jag ska bemöta något av mina barn i en viss situation.

Det är som att jag genom att hjälpa andra även hjälper mig själv. Ibland känns det verkligen som att vi hänger ihop, att det rent av inte finns några ”andra”. Som om omvärlden är en film som visar vad som behöver helas i MIG. Kanske är det först när jag lärt ut, delat, det jag själv lärt mig, som jag verkligen lärt mig? Ja, jag behöver inte veta, jag bara gör det som känns rätt inifrån. Det är ett fascinerande arbete att gå igenom en storm, hålla barnen under vingarna och precis när jag tagit mig igenom strömvirveln se raden av människor som följer bakom mig. De är kvar i stormen och jag har tagit mig igenom. De följer mig för att jag ska visa vägen ut. Vi hör ihop, garanterat.

 
 
Jag har vuxit upp med en känsla av att inte ha några gränser. Allt som hände mig gick rakt in. Jag tog på mig andras sorger och bedrövelser för att hjälpa. Helt gränslöst. Många människor märkte att jag gav och gav utan ände, och de utnyttjade det. Förmodligen helt omedvetet. Jag gav men kände heller ingen tydlig gräns när det var nog. Jag sa väldigt sällan ifrån. Tiden gick och jag började känna mig utnyttjad. Jag tyckte att andra klampade rakt över mig. Ilskan hade lagrats.

Den här ilskan var jag i stort sett ovetande om, tills jag fick barn. Innan balansen började infinna sig har jag pendlat mellan att vara ständig ja-sägare och kontrollerande arg polis. Nu börjar jag nå något slags mellanläge. När jag vilar i min egen kärna så kommer ett lugnt gränssättande från hjärtat, och faktiskt är det bara då barnen verkar höra mig.

Sonen har sagt att han har svårt att höra när någon skriker och blir arg på honom. ”Det tjuter bara i öronen och då hör jag inget.” Det var hans förklaring när jag frågade honom vad det är som händer när han bara fortsätter köra över sin syster med leksaksbilen trots att hon säger sluta, nej eller stopp. Han förklarar: ”Ni behöver bara prata lugnt, då förstår jag.” Det är som att han fortsätter tills han blir mött med kärlek.

Allt mer sällan stormar gränslöshetens starka vindar inuti. Men det händer. Det kommer när jag sagt JA för många gånger där jag borde sagt nej. Att jag kompromissat för mycket för mig själv. Jag är inte där ännu. Men jag ser vad som pågår. Känns det nej inuti så är det nej som ska komma ur min mun.

När vi känner oss arga eller galna – ingen fara, vi har bara tappat bort oss själva en stund. Ilskan eller nedstämdheten visar oss att vi tillfälligt kört av vägen, att vi gått emot oss själva.

Stanna upp, andas, ta det helt lugnt. Sök avskildhet om det känns som du kokar över.
 

När du lugnat dig: fråga dig själv vad som pågick inom dig eller i familjelivet innan du körde av vägen?