Jag såg mig själv som ett pussel, ett med två stora bitar. Men den ena biten saknades. Det var något fel med mig, jag var halv. Så hade det varit så länge jag kunde minnas. Hade jag någonsin upplevt mig själv som en helhet?
Jag sökte den sanna kärleken. Den Ende. Jag trodde jag behövde någon annan för att känna mig hel. Bara tillsammans med Den Andra Hälften kunde jag vara i enhet. Och visst har jag haft enhetsupplevelser, men de var så flyktiga… som en kortvarig dröm. Sökandet fortgick. Kanske skulle jag finna det jag sökte – hos någon annan, en ny partner?
Med åren insåg jag: ingen annan kan tillföra det jag saknar hos mig själv. Det är bara hos mig själv jag finner det. Men känslan av att vara halv fanns kvar.
Genom hypnosyntes och annat inre arbete har jag skalat bort
en hel del gamla trosföreställningar
och inre hinder, rädslor, sorg och maktlöshet. Nu hade jag kommit långt in, in
mot kärnan.
Gömt djupt i mitt inre fanns fortfarande ”jag är omöjlig att
älska”, och ” jag vill inte leva”. Det förvånade mig eftersom jag trodde mig ha
släppt taget om sådana föreställningar. Hade jag nu nått självaste roten?
Helena Söderlund guidar mig, som så många gånger förr, med
hypnosyntes, in i de inre domänerna, genom cellminnen och drömsekvenser.
Än en gång sitter jag bredvid ett barn som dött, eller
snarare ett foster som inte fick leva. Jag är i en annan tid, en artonårig fattig
torparflicka, med träskor och grov linnekjol. Det var för mycket skam i barnet
hade jag fått höra. Torparflickan lät sig övertalas att ta bort barnet. Nu
kände jag hennes smärta: när barnet var borta ville hon själv inte leva. Aldrig
skulle hon kunna förlåta sig själv. Jag hade avsagt mig livet, redan innan jag
kom in i det här livet.
Sorgen väller upp inom mig och Helena guidar mig att släppa
fram dem. Hela kroppen vrider sig, men efter några sekunder blir det lugnt och
stilla inuti. Kroppen är trött och skakig, men jag är helt lugn.
Jag förlåter mig själv: den del av mig själv som lät sig
övertalas. Sorgen och skulden lyfter och försvinner som en skugga. Kvar finns
jag och barnet, i enhet. Trots att hennes lilla kropp är död så finns hon kvar.
Vi finns kvar, tillsammans. Inget kan ändra på det. Färgerna är ljusa, skarpa.
Vår kärlek är högst verklig.
Nu har jag fått en förklaring på varför jag väntat på att bli anklagad. Jag hade ju dödat ett barn! Jag förstår varför jag känt mig som ”värsta sortens morsa” under dåliga dagar. Den ”allra värsta sortens mor” måste väl vara den som har ihjäl sina egna barn. Så hade jag sett på mig själv, det var den föreställningen jag fötts med. Jag ser varför jag känt sån skuld gentemot barnen, och varför jag tagit för mycket ansvar.
Det är så lätt att säga till föräldrar att de ska sluta ta så
mycket ansvar för sina barn, att sluta curla eller sluta vara så perfekta. Men
har man övertygelser inom sig, likt de jag hade, då är det sådana kort vi
spelar, särskilt när vi inte är helt närvarande med oss själva. Bär vi på skuld
kan vi lätta den, lyfta av den, genom att göra inre resor och frige gamla
föreställningar och mönster, så som via hypnosyntes.
Mitt i lugnet under Helenas och min hypnosession kommer
sonen, som en virvelvind, han knuffar och buffar på mig, vill ha hela mig. Inte halva. Han nöjer sig bara
med min HELA närvaro. Jag ser honom som en liten fågel, en hackspett som pickar
på mig med sin näbb. Han hackar och hackar och min första impuls är att lyfta
bort honom. Men så ser jag: hans uppgift är att hacka sönder de skal jag har
omkring mig. Och jag låter honom göra det. Snabbt och ihärdigt hackar han hål
på flera lager. Det sista lagret är hårt, som porslin, men han hackar,
outtröttligt. Slutligen når han in till kärnan: en stenstod, som en stav med
ett slingrande mönster runt. Det liknar en orm. Helena vägleder: ”låt honom
hacka på stenen också.” Sonen hackar även på den slingriga formen och då
förvandlas den, börjar röra sig, blir till en levande orm. Ormen får färg, som
en regnbåge. En regnbågsorm har vaknat inom mig. Jag tänker på DNA, på
skaparkraft, på alltings början, på initiering.
Sonen flyger iväg, nu har han gjort sitt jobb. Nu är han en
vit duva.
Vad detta kan föra med sig får tiden utvisa. Min kropp är i
förändring. Alla mina celler vibrerar, som luckor som öppnas och stängs.
Omprogrammering sker. Dagen efter finns inte ett spår av sorg eller förlamande trötthet. Jag är mycket mer i mig själv på ett sätt som inte går att beskriva. Och jag tar ingen skit. Mina gränser har aldrig varit så tydliga som nu. Att ta ansvar för andra är också som bortblåst. Helt plötsligt ser jag mycket, mycket tydligt vad som är mitt och andras ansvar. Jag har varit inne på andras område och tassat omkring, alltför mycket. För vem blir egentligen hjälpt av att någon annan tar ansvar för en? Även om det gäller 4-åringen som inte hittar sina gosedjur?
Tack älskade Helena, mirakelsyster! www.helenasoderlund.se
