Och jag vill inte röra mig, inte försvinna ifrån detta.
Dessa ögonblick är heliga, då ingen åtskillnad finns. Inget du, inget jag. Bara enhet. Mitt lilla jag suddas ut. Det finns inget utanförskap, ingen känsla av separation. Som om jag är en pusselbit i en större helhet, men samtidigt är jag helheten på samma gång.
Oftast när dessa ögonblick upplevs brukar de försvinna ganska fort, oftast med min önskan om att de ska stanna, inte fly från mig. Just i den tanken brukar det hela vara över och smärtan tar vid. Det är som om det heliga försvinner så fort jag har en önskan om att mitt liv vore annorlunda.
Lilla egot vill att andra ska ändra på sig för att kunna känna sig nöjd. Om min partner ger mig det jag vill, den där närheten jag söker…? Har jag då funnit den sanna kärleken? Är det den inställningen jag vill ha i världen: att andra ska ge mig det jag vill ha?
Om jag skulle uppleva varje sekund exakt så som den är och inte önska att den vore annorlunda – skulle jag då ana heligheten i allt? Om jag bara stannar upp och bara iakttar, tar in, vad som än händer.
Varför skulle en situation bedömas som sämre än någon annan? Varför skulle jag önska att somliga saker vore på ett annat sätt? Är det inte detsamma som att önska bort livet?
”Ge mitt sinne frid. Låt mina tankar vara stilla.” En kurs i mirakler
