onsdag 30 november 2011

Ditt inre barn

När vi upplevde svåra saker som barn, eller inte blev sedda och mötta precis så som vi var bestämde vi oss för att det var på ett visst sätt, t ex ”de vill inte ha mig”, ”jag är värdelös”, osv. Utifrån dessa antagande bara fortsätter vi att leva våra liv och de styr oss, ofta på ett helt omedvetet sätt, och vi är inte så fria i vår vardag som vi skulle kunna vara. Om vi tycker illa om oss själva är det sådana signaler vi skickar ut till omgivningen och så blir vi bemötta på exakt det sätt som vi omedvetet förväntar oss. Till exempel ”ingen tycker om mig”: Det kan bli svårt att nå djup och varaktig vänskap med det antagandet.

Dessa föreställningar påverkar oss från det undermedvetna, så det är där vi måste gå in och lösa upp.

Vi reser in i kroppen, flyttar uppmärksamheten inåt.


Övning:

Sätt dig bekvämt, slut ögonen och flytta all uppmärksamhet inåt. Du kan även låta andningen leda dig in i kroppen. Känn hur du får kontakt med kroppen och hur du känner in den inifrån. Känn in ditt hjärta och föreställ dig hur du går rakt in i hjärtat för att där möta ditt inre lilla barn.

När du är i hjärtat, bara känn in barnet – gå absolut inte upp i huvudet och tankarna – fortsätt bara att vila i och känna in kroppen. Se för din inre syn ditt lilla barn. Barnet som var du. (Även om det känns som en fantasi så är det ditt undermedvetna som talar.) Hur ser barnet ut? Hur gammal är hon/han? (tänk inte ut svaren – känn!) Vad vill hon/han säga till dig? Finns det något som vill bli omhändertaget?

Vad som än kommer: SE, bara se. Vad tankar säger och hur känslor känns spelar ingen roll. Bara stanna kvar, vila i dig själv. Se dem. I kraften av din närvaro kan de omedvetna mönstren lösas upp.

Om du vill: ta ditt lilla barn i famnen. Visa att inget är farligt. Hon/han behöver inte vara rädd längre.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Processer som hypnosyntes, Resan m fl, får fatt i det sårade lilla barnets röst- som fortfarande styr oss. Du kan göra en hel del av detta arbete själv men terapi kan vara en god hjälp och kan kännas välbehövligt om man bär på ”tunga” saker.

onsdag 23 november 2011

Att sätta sig själv vid rodret

Jag drömde en natt om att jag var ute och åkte bil. Det var någon annan som körde. Men hon visste inte vart vi (jag) skulle. Hon körde helt fel, hade verkligen ingen koll alls. Dessutom började bensinen (min energi) ta slut, mätaren pekade på noll. Så jag sa åt henne, bestämt: nu ska jag köra, du får flytta på dig. Kvinnan som körde ville inte ge med sig så lätt, hon ville inte flytta på sig. Men jag var bestämd. Jag skulle köra. Och när jag satte mig vid ratten åkte jag direkt till bensinmackan för att tanka.

Det är jag som styr i mitt liv nu. Wow!

(Detta drömde jag efter en session med hypnosyntes.)




Drömmarna visar ofta tydligt var vi står och vart vi är på väg, vad vi möter i livet just nu. Ibland ger de små ledtrådar vart vi behöver gå, vad vi behöver göra. När man börjar jobba med och vågar se in i sig själv skalar man bort gamla lager av sådant man inte behöver och kommer närmare in till kärnan av sig själv. Ofta lägger vi på oss en massa åsikter som vi skaffat genom inlärning i barndomen. Om vi fortsätter att tycka och göra saker för att någon annan egentligen tyckte så från början kommer vi bort från oss själva.

Bra frågor att ställa sig är: Vad vill jag här i livet? Varför är just jag här? Vem styr mitt liv?






torsdag 17 november 2011

Barnen - görelser eller varelser?





Hur begränsas barnen?

Vi fastnar ofta i prestationer. Det ska göras, göras och göras saker. Massor med saker ska till exempel tillverkas i förskolan och tas hem och visas upp. Ju fler saker desto bättre och desto fler ”vad fin” får barnen höra.

Barnet lär sig felaktigt att beröm är lika med kärlek. Och barnet fortsätter att prestera…

Du kan stanna upp och iaktta dig själv, hur mycket uppmärksamhet ger du görandet? Varandet, när får det plats? Ser du bara ditt barn som en ”görelse” eller ser du också, och uppmärksammar varandet? Ser du ditt barn som varelse? Ser du honom eller henne utan de färgade glasögonen som förvrider det sanna, det äkta? Om du skalar bort alla roller, prestationer, rädslor och förutfattade meningar – vad blir kvar? Kan du möta barnet där? Testa – vad händer?

Låt barnen lyssna på tystnaden.

Bara vara.

Vi kan vara lyhörda för vad som är barnets unika talanger och förmågor. Men skala bort ordet ”duktig” i ditt samröre med barnet. Fråga istället om barnet hade roligt när hon (i varandet )utövade sin talang.




Vi kan göra övningar som stärker kontakten med deras intuition. Tala till deras inre. Barnet vet. Vi är inte mer än dem bara för att vår mänskliga kropp råkar vara större och starkare. Barn har allra oftast större tillgång till sin inre visdom, medan de flesta vuxna förlorat kontakten med den.

Att som vuxen göra sitt allra bästa i att vara autentisk, sann, tillsammans med barnet, har en avgörande betydelse för barnets självkänsla och därmed fortsatta kontakt med varandet.

Endast i varandet kan ett sant möte ske.

 Får barnet möta vårt sanna jag eller vårt eget inre sårade barn som omedvetet agerar ut sina mönster? När vi möter ett barn som inte gör som vi har tänkt, hur reagerar vi? Möter vi barnet i ett tillstånd av inre lugn eller är vårt bemötande färgat av hur vi själva blivit bemötta och behandlade? Vi har, de allra flesta av oss, blivit ”uppfostrade” på ett sätt där barnen ska underordna sig vuxna, där den vuxne har makt och det är makten som ska respekteras.

Släpp in närvaron, sanningen, i mötet med barnen. Lite i taget släpper du in Livet i den här världen. Du låter kärleken till nästan få plats genom att du möter barnen med ditt sanna jag. Du är fullt närvarande i mötet. Vad ni gör är av underordnad betydelse. Alla roller ni spelat faller bort i den stund du släpper in närvaron och det kan – äntligen – ske ett sant möte där ni är jämlikar.

Varande har med självkänsla att göra. När självkänslan går förlorad har vi också tappat bort kontakten med själva vår essens: Varandet. Utan självkänsla går människan runt och känner sig ihålig. Hon är inte i kontakt med sig själv. Hon mår inte alls bra. Hon har svårt att älska sig själv och därmed också sina medmänniskor.


Lärare, förälder och pedagog: du kan förändra världen. Sätt varandet främst i mötet med barnen – och i mötet med dig själv.

Endast i varandet sker sann prestation.


torsdag 10 november 2011

Har du kramat ett träd någon gång?

Meditation för novemberdagar: krama ett träd! Varför inte passa på under höstpromenaden?

Välj ut ett träd, vilket som helst, och omfamna det. Bry dig inte om tankarna som babblar: ”Tänk om nån ser mig nu, så kan man väl inte göra, folk skulle tro att jag är tokig, jag är väl ingen skogsmulle heller…” Bara fortsätt hålla om trädet, upplev den lugna trygga kraften… Känn in dina fötter i marken, föreställ dig att du också har rötter och dina armar är grenar som sträcker sig mot himlen.



Stå med trädet, tills bara trädet står kvar.
Du har smält samman med det. Denna enhet, denna kraft… Det finns inget DU längre. Bara närvaro.

Vila i detta. I det tysta stilla, samhörigheten. Stanna där. Kommer tankar, låt dem komma, men låt dem också passera. Återgå till ditt och trädets enhet.

Har du en fråga du vill ha svar på, ställ den tyst inom dig. Lyssna på det svar du får. Det kommer inifrån. Trädets vishet, din vishet, den gudomliga visheten är samma. Vi kan alla höra den om vi lyssnar på rätt sätt.