JORDENS RIKASTE MÄNNISKA

”Som ett blommande mandelträd

är hon som jag har kär

Sjung du vind, sjung sakta för mig

om hur ljuvlig hon är

om hur ljuvlig hon är

Som ett blommande mandelträd

så späd, så ljuv, så skär

Bara du, ömmaste morgonvind,

vet hur ljuvlig hon är

vet hur ljuvlig hon är”                                                                              

                                                                         Pär Lagerkvist

Lugnet efter stormen. Måndagsmorgon på BB. Lillan och jag är ensamma i dagrummet. Vi har fin utsikt där vi sitter, högt upp i byggnaden. Sjukhuset är på väg att vakna, människor anländer till sina jobb. Här och där tänds lampor i fönstren. Molnen hänger gråtunga på himlen och regnet piskar mot fönstren. Det är mörkt och väldigt grått, mysigt. Det bor en värmande känsla i bröstet, och kring mig och Lillan. Vi är i en bubbla av ljus.

Att få barn… Vårt tredje. Ännu ett mirakel sker i våra liv. Ett flickebarn i våra händer, en mycket tidig söndagsmorgon på Akademiska sjukhuset. Sambons ögon möter mina, varma, klara. Tack, viskar jag. Tack älskade du. Jag känner mig som Jordens rikaste människa. Jag nynnar på den där visan, från dikten av Pär Lagerkvist. Så ljuv, så skär, är hon. Som ett blommande mandelträd. Det är flickans sång.

Hur ska jag kunna beskriva med ord, detta stora som hänt oss – och som bara fortsätter att hända oss? Livet med barnen…

Plötsligt bara stannar allt. Jag är intensivt medveten om allt omkring mig. jag ser livets flöde, liksom lite utifrån. Det rusar och jag ser hur jag är del av detta intensiva fyrverkeri av händelser. Samtidigt är jag den stilla, tysta, stjärnklara himmel, själva kärlet där allt utspelar sig.

Jag ser på det som händer med Närvarons Stora Ögon. Förundrad. Stum. Och inombords: intensiv glädje. Tårarna strömmar, i vördnad inför livet självt. Detta är bortom ont och gott. Bortom alla föreställningar om hur livet ska eller borde vara. Detta är att vara Livet… Jag ser händelser ur mitt liv, haka i varandra och hur de liksom virvlar fram med yviga rörelser. Allt jag kan göra är att hänga med. Själen min vill dansa, och kroppens alla celler följer genast med.

Allt som är, är denna skarpa, gnistrande rena glädje, och det (den? Jaget?) inom mig som vill förstå, fattar ingenting. Men det gör inget.

En stund senare är vi ensamma på rummet, Lillan och jag. Jag bara ser på henne där hon ligger i min famn. En sköterska knackar på dörren, kikar in. Hon blir alldeles tyst när hon kliver innanför dörren. ”Oj!” utbrister hon, ”vilket LUGN det var här, det går nästan att ta på…” Jag ser på henne och ler: ”Jo, vi har det bra.” ”Kan tro det”, säger sköterskan, ”det känns i hela rummet!”

Denna stora lycka som upplevs när vi får barn, eller när något annat stort händer oss, den lyckan uppstår inte på grund av de yttre omständigheterna. Även om det verkar så. Vad som händer när vi får barn, gifter oss, åker på resa, går på konsert och så vidare, är att vi just då blir mer närvarande, intensivt medvetna och ett med nuet. Som när jag blir totalt uppslukad av min nyfödda ljuvliga dotter och inte kan se mig mätt på henne… Vi ser det som händer som så stort och mäktigt. Men närvaron kan vi vara i kontakt med hela tiden, oavsett vad vi upplever. Den finns alltid där, det är bara upp till oss att lära oss uppmärksamma den. Men kanske kan de ”stora” händelserna bidra till att väcka oss till ett mer vaket liv i nuet?

Jag är alltid Jordens rikaste människa. Precis som du.

Anything is possible...

Tidigt en söndagsmorgon i september kommer du till oss, älskade lilla barn. Två dagar efter beräknat datum.

Soluppgång över Akademiska sjukhuset, 18 sept 2011

Värkarna startar strax efter klockan 18 på lördagskvällen, mitt i kvällsmaten. Det börjar med att jag plockar upp en sked som Dottern tappat på golvet. Plötsligt blir det mer kraft i sammandragningarna, det strålar ner i höfterna, värker i ryggen. Aha, det var så HÄR det kändes, tänker jag och minns hur det varit de tidigare gångerna. (Tänk hur smärta bleknar och glöms bort!) Kanske är det nu det verkligen startar? Någonstans anar jag att det nu är igång, även om jag inte helt vågar tro det, eftersom jag haft en del förvärkar förut.

Kvällen löper på med disk och nattning av barn. Medan jag ligger bredvid Sonen i sängen och väntar på att han ska somna klockar jag värkarna. Nu kommer de var nionde minut och suger ordentligt tag i min kropp. Vid det här laget (klockan 20) är jag glad att sagoläsningen är över och att allt som krävs av mig just nu är att ligga ned.

Efter nattningen ber jag Sambon plocka undan lite extra här hemma. Det vore skönt att lämna hemmet i ordning ifall vi skulle få åka till sjukhuset, tänker jag. Jag sätter mig vid datorn en stund, svarar på mail och sms. När jag mitt under skrivandet överrumplas av en värk, reser jag mig upp och lutar mig framåt. Jag slår pannan i skrivaren. Till min förvåning börjar den skriva ut ett papper. Jag häpnar. På papperet som matas ut finns en vacker blomma och texten: ”Anything is possible…” Jag ler, tänker att det här är ett tecken. Bebisen är på väg, det kommer att gå bra och allt är möjligt. Det kommer att bli en fin förlossning.

Jag har tidigare haft svagt värkarbete och behövt värkstimulerande dropp. Den här gången blir det inte så. Jag vet det. Min kropp arbetar intensivt. Jag kan inget styra. Det är bara att hänga med. Värkarna skär i kroppen, jag dyker in i smärtan, låter den gör sitt jobb: öppna upp för vårt efterlängtade barn. Att göra motstånd är att motarbeta förloppet. Det är bland det bästa jag lärt mig: att dyka huvudstupa, säga JA, sluta motarbeta Livet. Motstånd skapar lidande, både under förlossningar och i övriga livet…

Äntligen ska vi få mötas! Sambon frågar om jag vill bada. Jag nickar. Varmt vatten är skönt vid skarp smärta.

Det doftar lavendel i badrummet. Sambon har tänt doftljus, lagt fram handdukar, fyllt badkaret nästan upp till kanten, ställt fram stora saftglas. Med sugrör. Han har varit med förr och vet vad jag önskar. Jag blir lite rörd av omtanken. Jag badar någon timme, möter värk på värk, på värk. Sambon hjälper mig att kolla klockan. De kommer lite tätare nu, och värkarna är långa: en till en och en halv minut. Jag går upp, bestämmer mig för att kolla på en av mina gamla favoritserier: Vänner. Sambon duschar och jag blir ensam i vardagsrummet. Värkarna tar i ordentligt och jag blir stående, framåtlutad mot soffan. Plötsligt börjar det rinna vatten. Dripp dropp, varmt, rakt ner på vita mattan. Det blir bruna fläckar. Detta är nytt. Att vattnet går. Tidigare har de fått ta hål på mina sega hinnor på sjukhuset. Nu händer det av sig självt. Jag meddelar Sambon att vi nog måste ringa sjukhuset: ”vattnet går och det är brunt”. Sambon gör sig snabbt klar och ringer. Barnmorskan han talar med råder oss att åka in, det låter inte som att det är väldigt bråttom, men att vi kan börja göra oss klara för avfärd. Nästa telefonsamtal blir till barnvakten. Sambons föräldrar bor tio minuter bort som tur är. De är hos oss inom en kvart. Barnens farfar kör oss till sjukhuset. Farmor stannar hos barnen. Nu kommer värkarna ganska tätt, två stycken hinner avlösa varandra i trapphuset på väg ut till bilen som står parkerad utanför porten. Klockan är 23.15.

Det är kolmörkt utanför bilfönstret. Jag har baksätet för mig själv, sitter snett och håller fast mig i sätet under värkarna. Inte någon gång stannar värkarna av (detta är också nytt för mig), inte ens när vi kommer in till sjukhuset och blir visade in till undersökningsrummet, det första mottagningsrummet. På med CTG, remmar och spännen över magen. Obekvämt! Ligga på rygg med värkar. Ugh! Jag längtar till att få röra mig mer fritt. Snart, snart… Fostervattnet flödar efter de starka värkarna. Barnmorskan som tar emot oss konstaterar att bebisen verkar må bra och att jag öppnat mig 5 cm. Det är precis midnatt när vi får komma in på vårt rum. Jag beställer en gåstol att luta mig på i korridoren. Här ska födas barn! Eftersom bebisen har bajsat i fostervattnet vill barnmorskan sätta en skalpelektrod för bättre övervakning. (Detta är tydligen rutin då fostervattnet är mekoniumfärgat. Detta kan betyda att bebisen vid något tillfälle varit stressad, men det behöver dock inte alls vara så, det kan tvärtom vara ett tecken på att hon är redo att födas.) Jag är inte så förtjust i tanken på att denna pryl skruvas fast i barnets huvud. Men jag protesterar inte. Hur som helst slipper jag sitta fast i CTG-övervakningen. Jag är nu öppen nästan 7 cm. Två centimeter till alltså, bara på vägen in till vårt rum.

En liten stund (är det fem minuter eller en timme??) ligger jag på sidan i förlossningssängen och bara möter värkar. Det gör ont. Jag får varma kuddar. De hjälper inget. Det är då jag ser dem – barnen. Samtidigt som värkarna intensifieras ökar skärpan och färgerna i bilden. Det är tre barn, på en strand. En stor flicka, lång och smal, en mellanstor pojke med kloka ögon, hink och spade i hand. Och så är det en till: ett litet yrväder i blöja, med håret åt alla håll. Det ser ut som en flicka. Där är de, alla tre. Våra barn. Bilden tar mig igenom de tuffa värkarna i slutet av öppningsskedet.

Nu börjar det krypa i kroppen, jag känner mig rastlös, vill inte ligga stilla. Jag tänker att jag måste gå på toaletten och sen vill jag nog duscha.

På toaletten lossnar skalpelektroden. Hoppsan. Men nu slipper vi den en stund eftersom jag tänker ställa mig i duschen! Det varma vattnet strilar över korsrygg och mage. Det lenar när smärtans klo river inuti. Jag byter ställning ofta: står upp, sätter mig på pallen, faller på knä på golvet. Jag slappnar av så gott jag kan och upprepar ordet ”öppna” tyst inom mig. Här ska öppnas upp för lilla bebisen!!!

Vid något tillfälle då jag under en värk lutar mig framåt över pallen i duschen ser jag plötsligt stjärnor, gröna, blå, gula… Jag är i rymden, seglar fram. Nu gör det så ont att jag vill låta, det kommer ljud ur min mun och (säkert på grund av alla stjärnor jag såg) börjar jag gnola på Coldplays gamla låt: ”Yellow”.

”Look at the stars,

Look how they shine for you,

And everything you do,

Yeah they were all yellow.

I came along

I wrote a song for you

And all the things you do

And it was called yellow”

Jag sjunger mig igenom några värkar och nu är jag på väg rakt in i solen. Ilningarna i värkens topp tar mig rakt igenom. Det är glödande hett, men jag klarar vad som helst nu. Det gör ont,ont, ont, men jag har fest! Jag föder fram vårt barn och det händer saker märker jag – värkarna ändrar plötsligt karaktär. Det trycker på och jag får lätta impulser att krysta. Jag bestämmer mig för att avvakta ett par värkar till innan jag meddelar Sambon och personalen. Då ser jag blodet på golvet och känner hur kroppen vill krysta. Sambon kommer in i duschrummet och jag ber honom ringa på personalen. De kommer genast.

Jag flyger in till sängen.(Hur gick det till?) Några kläder hinner jag inte få på mig. Barnmorskan konstaterar att jag är helt öppen. Krystandet, (som närmast kan liknas vid en blandning mellan tyngdlyftning och att bajsa ut en kokosnöt) tar fart. Det är tufft. Svetten rinner. Jag står på knä och lutar mig över den upphissade huvudänden av sängen.

En kvart senare är du ute! ”En flicka!” utbrister Sambon innan jag hinner se dig. Jag vänder mig om och där är du. Jag får dig i min famn. Du skriker litegrann. Klockan är 02.49.

Att få se dig, hålla dig … Efter alla dessa månader, denna väntan. Det är obeskrivligt.

Du är oändligt vacker. Helt perfekt. Såklart.

”Your skin

Oh yeah your skin and bones

Turn into something beautiful

D’you know, you know I love you so

You know I love you so….

”Välkommen”, viskar vi. ”Nu börjar din resa här.”

Att föda barn kan kännas helt naturligt. Den föreställningen hade jag inte med mig när mitt första barn skulle födas. Då var jag inställd på dödssmärta och rädsla - och så som jag tänkte, så blev det. Nu vet jag att det går att föda utan rädsla och att man, bara genom att följa med, kan få en enormt härlig och häftig upplevelse av födandet. Jag är oerhört tacksam och glad över vad jag varit med om. Att kroppen bara arbetade av sig självt, att jag tog för mig och själv födde aktivt, istället för att bara överlämna mig till personalen. Detta var kanske lite mer som en planerad hemförlossning (som jag egentligen ville ha när Sonen föddes), men med extra stöd och service av allt som går att få på ett sjukhus. Jag hade inte kunnat få en bättre förlossning. Den här gången tog det 8,5 timme från första värken. (Jämfört med 33 tim respektive 3 dygn de andra gångerna...)

Anything IS possible!

Lyckans minut

är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himlen utan en prick?


vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?


jag lever, jag lever! på jorden jag står.
var har jag varit förut?
jag väntade visst millioner år
på denna enda minut
                                                                      
                                                             Erik Lindorm


VÄLKOMMEN TILL OSS LILLAN!

Vi älskar dig.