Vilar jag där står jag bortom smärta och grubbel över hur allt ska gå.
Det handlar om dagar, eller kanske timmar nu, innan tredje barnet föds.
Inatt vaknade jag av smärtvågor som drog fram över magen, som kramp. Förvärkar. Det gick inte att sova. Jag gick upp och vankade lite, la mig igen och lyckades somna. När jag vaknade var det återigen lugnt i magen. Ingenting den här gången heller.
Att få uppleva detta, att föda barn. Jag har alltid önskat mig detta: förlossningen, barnen, livet som strömmar genom de små och genom min egen kropp. Uttrycket för det högsta: Kärleken.
Dottern som nyfödd
Så kom den sista prövningen, precis när det står BF (Beräknad Födelse) i almanackan: feber och rejäl värk i kroppen. Jag har svårt att röra mig framåt, går som en nittioåring, det skär som knivar i höfter, rygg och lår. Jag svettas och fryser om vartannat. Jag märker hur tankarna sätter igång: ”Varför just nu? Hur mår bebisen? Hur ska jag orka föda barn i det här tillståndet? Tänk om det är något allvarligt fel…” Någonstans bland dessa tankar tappar jag bort mitt inre lugn.
I tankarnas spår följer den välbekanta Oron. Men jag ser vad som är på väg att hända. Jag stannar upp, stiger åt sidan.” Hej på dig”, hälsar jag, ”så vi ses igen. Jag ser dig, du får vara här”. Oron ebbar sakta ut och jag landar igen. Acceptera läget är vad som gäller. Inte följa med i orosvågorna, istället kan jag dyka ner i dem, under dem.
Att inte fastna i Oron. Det är jag glad att jag lärt mig. Under min första förlossning trasslade jag in mig i skrämmande tankar. Rädslan var stor och påtaglig. Och aldrig har jag upplevt sådan stark smärta.
När andra barnet skulle födas gick jag istället in i varje värk med ett stort JA, jag valde att dyka och bara följa med i det som rev och slet i min kropp. Upplevelsen blev en helt annan den gången. Det gjorde ont såklart, men utan dömandet så fanns inga problem. Allt var bara som det skulle. Barnet skulle ju födas ur dessa smärttoppar. För varje smärtvåg som kom så dök jag. Som hjälp upprepade jag ord som ”lugn, tung, öppna, ner, mitt barn och ja”. Förlossningen var långdragen men jag minns den bara som en fantastisk upplevelse.
Under första förlossningen var tankarna helt annorlunda: ”jag klarar inte detta, aaaaj, det gör för ont, hur ska det gå, jag tror jag dör nu” osv, vilket ledde till att jag spände mig och fick det tufft och svårt.
Vi får se hur det blir den här gången. Men det är ingen idé att fundera och grubbla över hur allt ska gå och NÄR det hela ska ske. Barnet kommer ut när det är dags. Under tiden ska jag vila med min feber, med vetskapen att:
Även detta är övergående.
Febern och värken kanske är här för att påminna mig om att alltid vända mig inåt, hem, där lugnet finns. Oavsett vad som händer så kan jag vila där.
Sonen som nyfödd
