Du sover på min arm efter vår morgonpromenad. Vi var ute medan världen vaknade, när solen ännu inte stod så högt. Det gick fortfarande att hitta skuggigt inbäddade trottoarer. Morgonsvalkan och den svagt värmande solen smekte mina bara armar. Det fanns något löftesrikt över ljuset och den svala brisen. En aning om pånyttfödelse. Denna dag, en i mängden, men ändå inte. Tiden stod stilla.
Vi gick genom villaområdet med dess blomstrande buskar och prunkande rabatter. De flesta prydligt välordnade, andra mer irrationella, vildvuxna. Särskilt en trädgård tilltalade mig. Där växte stora höga buskar om vartannat mitt på tomten, nära husväggen och lite här och där. Det såg ut som att trädgården fick växa som den ville och att den trivdes med uppgiften.
Så här tidigt på morgonen kittlade blommornas doft mig skarpt i näsan och jag drog långa djupa andetag för att bevara dofterna av rosor och lavendel, spara dem inuti, som vackra minnen att plocka fram under grå dagar.
Du verkar trivas på våra små utfärder. Du och jag, mor och dotter, en oskiljaktig duo. Jag bär dig numera alltid i selen. Du sitter med magen mot min och kan se mig när du vill. Du brukar blicka upp på mig emellanåt som om du ville läsa av mitt ansiktsuttryck, se vad det säger om världen och de omständigheter vi just då befinner oss i. Känner du vad jag känner, lilla vän? Min upplevelse blir din? Jag brukar tänka på det, att bli medveten om vad jag förmedlar. Hur får jag dig att bli trygg när jag inte upplever världen som en trygg plats? Jag ser det som min uppgift att ge dig en trygg grund att stå på, att du ska få växa precis som den du är, utan att forma om dig så att du ska passa in, som en kugge i hjulet i det som kallas samhället. Det som bara snurrar på, kaosartat, som inte många, men ändå alltfler, ifrågasätter. Jag vill inte att du ska vara som ”alla andra”. Jag önskar att du ska känna att du har kraft nog att vara dig själv. Om jag gör allt jag kan för att dagligen vara i kontakt med Mig Själv, tror jag att jag kan bidra.
Du har allt inom dig. Det finns redan där. Allt du behöver är att vi möter dina behov. Ett barn behöver inte göras om med hjälp av olika slags träning, belöning och bestraffning. Ett barn är som en liten planta. Om man varsamt sköter om den med lagom mängd vatten och solljus, näringsrik jord - då växer den som den ska. Vi behöver inte ge konstgjord gödning. Du finns inte här för att uppfylla någon annans behov.
Min önskan är att alltid vara på en plats tillsammans med dig där rädslan inte får fäste. När vi är där, är vi ett med allt och flyter med livet, som två regndroppar i en flod. Det är bara att svara an på det som kommer i vägen, där och då, utan att tvivla eller oroa sig, som människan ofta gör.
Vi har lärt oss att tro på rädslan. Det bästa jag har lärt mig är hur jag backar från den. Jag flyr inte, jag bara tar ett steg bakåt, inom mig själv, vilar i det som är stilla, i det som ser allt, i tystnaden mellan orden, i tankarnas bakgrund. Jag har tillit. Låter det som sker ske.
När vi lever enligt det som känns rätt inifrån lever vi enligt vår sanna natur. Vi lyssnar in vad vi mår bäst av.
Vi vilar i oss själva.
Vi läker vårt förflutna.
Vi lever i samklang med Livet självt.
Vi låter våra barn växa till dem de är ämnade att vara.
