Såpbubblor

Sommar. Jag vaknar av ljud utanför det öppna sovrumsfönstret. Vinden petar försiktigt på rullgardinen. Tornsvalorna flyger kring husen, de gälla skriken rör sig i cirklar. Porten öppnas och stängs någon enstaka gång: en granne börjar arbetet tidigt. Annars är det tyst.

De små fötterna intill mig sticker fram under lakanet, rycker till. Sonen skruvar på sig, han är på väg att vakna. En ny dag börjar. Rytmen tillsammans med barnen, den sitter i kroppen. Våra liv och rörelser hänger ihop, tätt sammanflätade. Allt har mening.

Dagarna har en stilla lunk nu. Inga måsten. Inte så mycket tider som ska passas.

Vi har värmen att rätta oss efter. Vi går till badsjön om morgonen. Tar en siesta, äter i skuggan. Leker en stund inomhus. Och badar igen.

Jag blåser såpbubblor. Sonen kastar huvudet bakåt och håller upp armarna, följer bubblorna med hela kroppen, som vore han ett med dem. Några bubblor landar på gräsmattan. Sonen speglar sig själv i dem en kort stund innan han petar sönder dem. Ett kort ögonblick får jag till mig bilden, liknelsen, av hela livet som en såpbubbla. Är det inte sådant livet är? Livet startar med kraft, som en utblåsning. Plötsligt är man här och seglar omkring. Färgrik och skör följer vi oundvikligt med vinden, hur det blåser för tillfället. Vi kan inget annat göra. Och plötsligt, så är bubblan borta: Plopp! Som om den aldrig funnits.

Om vi bara följde med i livets dans skulle vi se dess skönhet. Förundrade skulle vi bara flyta med, iaktta till hundra procent, som Sonen som blir ett med bubblan när den far med vinden. Men människan gör motstånd. Vi tycker oftast att det borde blåsa åt ett annat håll. Vi jämför oss med de andra bubblorna, kanske tycker vi att någon annan har vackrare färger, eller så försöker vi blåsa upp oss och tror oss vara förmer.

Jag vill sluta göra motstånd. Jag vill bara följa med. Jag vill se livet som det ÄR, inte som det borde vara.

Nyckeln till frihet är acceptans. Hur ser din bubbla ut? Kan du njuta av dess färg och form, att den liknar de andra, samtidigt som den är helt unik? Kan du leva innerligt och fullt ut – hur det än blåser?

Ho'oponopono! Att förlåta sig själv

Have you forgotten how to love yourself?                             

                                                               Red House Painters

Om jag ber om hjälp så kommer den. Om jag bultar på dörren öppnas den för mig.

”Varför föddes vi här? Allt är upp och ner. Är det nåt som är fel? Eller är allt som det ska? Är det vi som skapat allt detta?”

Frågorna virvlade omkring mig, drogs till mig, fler och fler, blev som en förtätat grå dimma. Jag kunde inte se klart. Jag var fångad.

Det var som om jag var uppkopplad på all världens känsla av meningslöshet, existentiell tomhet och grubbel.

Jag bad om hjälp med min låga energi, mitt tunga, mörka sinne som plågat mig den senaste tiden. Vad hade hänt mig? Varför så trött och ledsen? Var det så här att vara gravid? Jag tycktes redan ha glömt det…?

Det hela ställdes på sin spets en morgon då jag vaknade av att jag blev skallad av min dotters huvud. Mellan alla stjärnor jag såg, lyste klockradions siffror 05.55. Dottern hade varit sjuk och nu under tillfrisknandet svängde hennes humör mycket snabbt. Det var ingen lätt berg-och-dalbana att följa. Särskilt inte för en mamma som vandrar omkring i dimma. Den här morgonen var det som om vi båda vaknat på fel sida. Dotterns högljudda klagan tycktes riva sönder min morgontrötta hjärna i små, små remsor. Kanske var det mig hon skrek på: ”kom ut nu mamma, jag behöver DIG!”?

Det sura monstret inom mig hade vaknat. Jag bestämde mig för omstart. Monstret skulle inte få spotta ut sin grinighet på familjen! Jag hämtade kaffe i köket, bosatte mig i sovrummet och lämnade Sambon med två gråtande barn på golvet.

Tillbaka i sängen igen satte jag mig i skräddarställning, blundade, andades djupt och landade i kroppen. Hittade lugnet i mig själv.

När jag öppnade ögonen vandrade blicken genast till bokhyllan och stannade vid en bok som tycktes stå ut mer från de övriga. Det var Eckhart Tolles ”Lev livet fullt ut”. Självklart drog jag fram den, bläddrade lite och började läsa. Jag fastnade bland annat för det han skriver om att ge sig hän, att överlämna sig till lidandet. ”När det inte finns någon väg ut finns det fortfarande en väg igenom. Vänd inte ryggen åt smärtan. Möt den. Känn den helt och fullt. Känn den – tänk inte på den!”

Ok. Steg 1. Andas. Överlämna sig. Ge sig hän. Att acceptera nuet helt och fullt. Javisst, det lät självklart och bra. Men motståndet inom mig var som en stor sten som inte gick att rucka på. Inte nu. Mörkermonstret tycktes starkare än jag den här gången. Och jag ville bara ha bort det, inte acceptera. Jag kunde inte ”ge mig hän” åt känslan av att vara världens suraste och grinigaste morsa helt utan stubin. Men jag landade i alla fall i kroppen, i nuet, och gick ut och åt frukost med min familj. Mörkermonstret fick vila ett tag.

Senare under dagen började jag, som av en händelse, läsa om Ho’oponopono, en metod från Hawaii.. Jag var såld. Detta måste jag testa, tänkte jag. Det handlar om att ta fullt ansvar för sitt liv.(Påminner för övrigt om En kurs i mirakler). Allt jag möter är en del av mig själv. Allt är mitt. Man måste acceptera att världen omkring är skapat av det egna sinnet. Allt jag ser och upplever är en produkt av mina egna val i det förflutna. Om jag inte gillar det jag ser är det samma sak som att förskjuta mig själv. Allt jag går igång på kan jag ”hämta hem”, förlåta. Livet blir lättare att leva, mer flödande och problemen skingras. Det är fyra fraser som man uttalar för sig själv:

”Jag älskar dig.

Jag är hemskt ledsen för detta.

Förlåt mig.

Tack.”

Jag brukar upprepa fraserna ”jag älskar dig” och ”förlåt mig”, gång på gång, och på något sätt så är det som att ”det onda” försvinner. Ibland tycks till och med minnet av det hela försvinna. Jag kommer efteråt inte ihåg vad det var jag skulle förlåta. Det är helt magiskt. Efteråt känns huvudet fritt, känslan lättare.

Än en gång blir jag stångad av den självklara vissheten:

Allt är som det ska hela tiden. Vi ÄR allt .

Det vi ser i världen är det vi skapat med våra tankar.

Allt jag möter finns inom mig - inte tvärtom.

Den jag möter är en del av mig själv. Det går inte att välja bort några och säga att ”hon eller han har inget med mig att gör”. Vi angår alla varandra. Vi är alla ett.

Så….om jag nu är ett med allt jag möter varför blir jag då så arg för ”omständigheterna”? Det kanske vi inte helt måste förstå med vårt intellekt. Men för mig handlar det om skuld. Vi känner skuld för en hel del och så projicerar vi det på vår omvärld omkring oss (som egentligen finns inom oss). Snacka om upp-och-nervänd värld. Som vi kan ställa tillrätta om vi vill.

Efter att ha praktiserat ho’oponopono ett dygn hände något märkligt. Det var på kvällen och barnen hade somnat. Jag satt vid datorn och såg ett klipp om Jim Carrey och hans upplevelse av ”the Awakening”. Jag greps plötsligt av en stark inre frid. Det gick runt i huvudet.

Jag bara satt där.
Det fanns inget mer att göra.

Det var då det hände. Det började bubbla inom mig. Något kraftfullt rörde sig från djupet av mitt innersta och letade sig ut i större och allt våldsammare virvlar. Det var ett skratt, ett mullrande, bullrande, som absolut inte gick att hejda. Det var bland det mest förlösande jag varit med om. Mitt i skrattet fanns också en gråt, som en liten röst som sa ”Var har detta varit så länge, och som jag längtat…” Sambon satt intill mig och såg ut som ett frågetecken. Jag vet inte hur länge jag satt där och gråtskrattade men efteråt sa han: ”jag vet inte vad som hände, men jag tror du behövde det där.”

Gissa om jag tänker fortsätta med ho’oponopono? :-) I kombination med hyposyntes har jag de ultimata verktygen för att må bra under resten av graviditet och småbarnsliv – och för resten av livet!!! TACK för alla dessa underbara metoder, som visar oss vägen hem, hem till oss själva igen. Bortom skuld och rädsla. För om jag gläntar på den stora tunga dörren till mitt undermedvetna står där ett ensamt barn, ledsen och rädd. Barnet hänger med huvudet, som om det inte vågar se mig. Det är dags att ta det barnet i handen och leda henne ut i ljuset. Omfamna henne och säga ”det är över nu”. Varför ska jag fortsätta förvisa henne till skuggan? Det har liksom ingen mening…

Lästips:

·         Om hur allt vi möter speglar vår egen ”skuld”:

Bok: ”Bortom universum” av Gary R Renard (för övrigt en underbar introduktion till En kurs i     mirakler)

·         Om ho’oponopono:

Bok: ”Zero limits” av Joe Vitale

http://mirakelbloggen.blogspot.com/2008/12/zero-limits.html

http://www.levandeigladje.se/?pid=52

http://www.indigo-visdom.se/hooponopono

Vem är du när du inte har några tankar om dig själv?

”Mina tankar betyder ingenting.

Jag har inga privata tankar. Ändå är det bara privata tankar jag är medveten om. Vad kan dessa tankar ha för mening? De existerar inte, och därför har de ingen mening. Men mitt sinne är del av skapelsen och del av dess Skapare. Skulle jag inte hellre vilja förena mig med universums tänkande än att dölja allt som verkligen är mitt med mina ömkliga och meningslösa ”privata” tankar?”

En Kurs i mirakler

Jag är inte den jag tror att jag är. Vem är jag då?

”Vem tror du att du är egentligen!?” säger vi och fnyser åt varandra.

Jag kan inget. Jag vill inget. Jag är inget. Jag finns inte. Historien om mig som pågår i huvudet är inte på riktigt.

Jag föreställer mig hur jag tar hissen ner från huvudet och landar i hjärtat. Jag släpper taget om alla tankar och känner in kroppen inifrån.

Där.                                                                                                                                                                                  Om jag vilar där, om och om igen så…

…är jag i kontakt med något annat. En stor rymd öppnar sig. Jag är förenad, trygg, känner tillit. Här är intuitionen och kärleken till allt. Tankarna dyker upp och tycker ditt och datt, men jag låter dem prata på. Jag fortsätter vila i mig själv. Här kan jag betrakta tankarna, utan att förlora mig i dem. Här finns inga "problem", bara en stor kraft.

Mitt sanna jag är bortom den här världens alla benämningar. Jag är allt och inget på samma gång.

Jag är en annan du.

Jag är det skapade men också den som skapat. Jag är Gud och Kristus, Shiva och Shakti. Jag är nu och evighet.

Jag är ont och gott, men främst är jag bortom detta.

Jag är rörelse och stillastående. Jag är allt du vill vara och allt du inte vill se hos dig själv.

Allt är som det ska. Allt får vara som det är. Leendet sprider sig i hela kroppen, det pirrar.

Jag förlorar mig ofta i tankarna, vilket brukar krångla till livet en hel del. Men jag kan alltid återvända till platsen inom mig själv. Rymden av sanning. Min kraftstation.