Befria själen!

Om du ska läsa en enda bok den närmaste tiden....

De ELVA EVIGA principerna

av Carmen Harra

(The Eleven Eternal Principles: Accessing the Divine Within)

I dessa tider behöver många hjälp att hitta mening. Vart är vi på väg? Det handlar om varför det ser ut som det gör i världen och i vårt eget liv och hur vi bäst kan förhålla oss till det. Hur världen förändras när vi gör det och hur vi kan leva så att vi står fria oavsett vad som händer oss.

Alla har vi områden i våra liv där vi stöter på problem.
Den här boken lenar som honung. Svårigheter jag trodde jag hade innan jag började läsa, bara rann bort efter några sidor. Som om jag hamnat i en helt ny kanal där allt negativt inte hade tillträde.

Den här boken bär förändringens kraft och höjer vårt medvetande. Enormt.

Ur boken:
"Vi kan lida och fortsätta på vägen mot global uppvärmning, storskaliga naturkatastrofer, utbredd misstro och många oroshärdar när vi nu närmar oss en tid av stora omvälvningar - eller vi kan använda vår fria vilja och välja förändring. Problemen i världen kan verka överväldigande, men alla som bestämmer sig för att försöka leva enligt gudomliga principer spelar en avgörande roll för att hjälpa hela mänskligheten till ett bättre liv och att skapa en mer kärleksfull värld."

Att öppna ögonen och SE

Jag vill se dig. Jag vill alltid se dig. Men du är dold. Är det jag som gömmer dig? Var finns du? Det är det där filtret igen, som jag ser verkligheten igenom. Det är så förrädiskt. Stopp, stanna, sluta! Eller följa med? Hur ska man göra? Kanske sluta fråga. Bara låta allt vara som det är.

Det gnälliga barnet. Hon finns inom mig – och i mitt hem. Hon är aldrig tyst. Jag vill höja rösten åt henne, stänga henne ute. Särskilt trötta morgnar, före kaffet. Hon märker hur jag värjer mig, går undan. Hon gnäller ännu mer, munnen vidöppen som en fågelunges. Hon vill ha något. Jag orkar inte.

Jag möter henne med vuxna ord, förklarar med myndig stämma, sätter mig över henne. Visar vem som bestämmer. Men hon klagar allt högre. Tårarna kommer, allt är fel.

Då vaknar jag, riktigt känner hur jag sitter fast i hårdhet. Jag skakar loss mig själv, sätter mig på golvet intill henne. Ser henne i ögonen.

Ett möte sker. Jag spelar inte längre en roll. Jag bara är. (Jag har aldrig gjort mig bra som skådespelare ändå.)

Hon stannar upp, hennes ögon ser in i mina och jag öppnar famnen. Hon kryper genast in där. Så sitter vi en liten stund. Sen börjar hon prata om något annat och skrattar. Det gnälliga är som bortblåst. Som att trycka på en knapp.

Gnälligheten blev sedd. Den blev inte avvisad längre, eller förbjuden. Då blev den lugn. Den fick finnas där. Barnet som kände fick finnas. Inte längre någon fara. Jag håller två barn i famnen. Dottern - och barnet som var jag.

Känslornas karusell

Nästan halvvägs in i graviditeten har illamåendet försvunnit, men känslorna svänger. Jag tror att vi kvinnor har en enorm möjlighet att under graviditet eller PMS befria oss från det som inte längre gagnar oss. Hormonerna rör upp en hel del. Vi kan möta vårt förflutna, gå igenom smärtan och släppa taget. Vi blir friare efteråt. Det är kanske meningen att vi ska släppa en del bagage så att vi, när barnet kommer, bättre kan SE och ta hand om det.

Gamla sår kommer upp till ytan, visar sig och blöder – för att vi ska uppmärksamma dem, läka dem för gott.

Men det kan vara nog så stormigt inuti. Ena dagen är jag glad och stark, nästa ett gråtande vrak. Det är bara att hänga med. Det svåraste blir när jag förlorar mig helt i tankarna kring smärtan. Om jag bara låter mig känna är det lättare. Jag ser att det bara är känslor som vill komma ut, som vill ha min acceptans. Jag tar hand om mig själv när jag tillåter dem. Mitt i allt finns då plötsligt Kärleken, så självklar och ren. Jag kan omfamna mig själv. Det som varit dolt av rädsla och smärta blir återigen synligt. Kärleken fanns där – hela tiden. Som en gryning i rosa färg sprider den sitt ljus. Så vackert.

När jag skyller smärtan på andra människor eller omständigheterna jag befinner mig i blir allt tyngre. Det är som att slåss mot universum. Det funkar liksom inte.

Efter en natt med dålig sömn och många uppvaknanden kommer de till mig, drömbilderna. Jag ser dem för min inre syn, även då jag är vaken. De har en symbolisk innebörd och förmedlar sådant som jag kan behöva veta. Det är ganska häftigt när det händer.

Jag fick se en karusell, en sådan där gammal merry-go-round. Den snurrade ganska fort och jag fick veta att jag skulle ta mig in mot mitten av karusellen eftersom det är lugnare där. Jag log. Självklart. I mitten har jag full överblick och kan tryggt iaktta det som sker. I ytterkanten av karusellen kan det vara svårt att hålla i hatten.

Så tjejer – när det stormar, ta er in i mitten av känslornas karusell. Rakt in i den bara. Förlora er inte i utkanten: de yttre omständigheterna och arga eller ledsna tankar. Det är när vi förlorar oss vi börjar slåss, säga saker vi ångrar eller attackera oskyldiga medmänniskor. Vi mår bara sämre – och vårt bagage kommer att bestå. Låt bara karusellen snurra, sök er inåt och stanna där, betrakta. Kommer känslor, låt dem komma, men tappa inte bort er själva i den olyckliga historien.