fredag 25 mars 2011

Om jag får drömma fritt...

I den nya skolan och förskolan möter barnen lärare som har kommit en bra bit på väg med sig själva. Det satsas på personalens utveckling genom djupgående kurser, där de får komma i kontakt med kärnan av sig själva, möta sitt inre barn och frigöra sig från föråldrade mönster. Redan under lärarutbildningen krävs det att studenten stannar upp, möter sig själv och genomgår egen terapi. Gamla skuggor suddas ut.

Man förstår vikten av att den vuxne kan möta barnen och eleverna utifrån sitt sanna jag, utan att det finns roller, beteenden och dömanden som sätter sig i vägen för ett sant möte.

Läraren ser varje barns inre natur och det är också den man samspelar med, försöker få kontakt med. Då inträffar mirakel! Pedagogen är väl förankrad i sig själv, i sitt inre lugn.



Barnen blir inte bedömda utifrån hur de ser ut, hur de beter sig eller utifrån vad de presterar. Om alla får vara den de är kommer alla att hitta sin unika livsväg och välja att agera på ett sådant sätt att det blir nyttigt för många. Det är sann prestation.

Idag presterar vi för att någon annan ska tycka att vi är duktiga, för att det ser bra ut, för att få en bra lön, god materiell standard osv. Vi gör det kanske främst för att något, inte så mycket för att ge. Många har tappat bort vad de egentligen vill göra.

Den nya förskolan och skolan finns till för det unika barnet. Man får vara sig själv, den man föddes till.

Om fler vuxna hittar sig själva, underlättar vi för barnen. Befria dig själv och du bidrar till allas befrielse.

Släpp ut ditt inre barn!

Dödsskuggan

Hon sitter på väggen
som en påminnelse
jag är bara här på besök
ur skugglöshet är jag född
skugglös ska jag åter bli
och  vakna ur drömmen
parallellt med mig själv
flyger en fågel
med skrud av djupaste blått
hon flyger mot skyn
när skuggan har gått







tisdag 22 mars 2011

Solens änglar

Du har säkert mött dem. Barnen som tycks vara visare än sina år, gamla själar i små kroppar. De tycks bära svaren på alla livsfrågor i sina ögon. När de ser på dig, ser de rakt igenom dig. Du får en känsla av att du inte kan dölja något. Kanske väcker det en känsla av obehag?

Många barn idag tycks inte passa in i den värld de föds till. Idag granskas, diagnostiseras och sjukdomsstämplas barnen i massor.

Kanske borde vi ändra fokus. Tänk om det inte är barnen det är ”fel” på, utan det är deras miljö, inklusive vårt sätt att se på dem? Det klimat och det samhälle barnen lever i, hur är det ställt med det egentligen och vad kan vi göra åt det? Kan vi åstadkomma en förändring, för våra barns skull? För att de ska få möjlighet att växa och stråla, som de solens änglar de har kommit hit för att vara?

Barnen speglar oss, hur vi mår, vad vi sänder ut, vårt känslotillstånd. Det är aldrig barnet som har problem.
Så fort vi har förväntningar på att något ska vara på ett visst sätt slås det i spillror. Barnen går sin egen väg.
Livet är ofta hektiskt för nutidsmänniskan, det är mycket som hinner hända på en dag, många möten som sker, tusentals tankar far genom huvudet och hundratals val genomförs. Det är en utmaning att föra in en ny medvetenhet i vardagen, där du befinner dig just nu.

Hur reagerar du på det du möter? Stannar du upp och känner efter? Finns det människor i din omgivning som du har svårt att acceptera? De situationer som du upplever som besvärliga, eller som upprör dig, kan vara värda att titta lite extra på. Varför reagerar jag som jag gör?
Hur kan vi åstadkomma varaktig förändring i det yttre, i vår kaosartade tillvaro här på Jorden? All förändring börjar med en själv, heter det ju, som bekant. Det är med oss själva vi måste börja!
ALLT vi möter i vår omvärld är en direkt spegling av vad vi bär med oss i vårt sinne. Här finns vår ”skuld”. Det vi skuldbelägger hos andra är sådant vi har svårt att se hos oss själva. Men vill vi nå förändring är det där vi måste börja. Vi måste vara ärliga mot oss själva och se vårt eget dömande. Vad säger vi om andra? Vad säger vi om barnen?
Vad ser du hos dessa solens änglar och har du mod att möta det, se dig själv? Ser du Kärleken som lyser ur dem – grattis! Du har fått en glimt av din egen storhet. Kom ihåg, den finns hos oss alla, alltid. Det gäller bara att se med rätt ögon.
Allt annat: Rädsla och skuld – det är inte du. Är det vad du ser, stå bara kvar och SE. Du är modig som ser. Fortsätt. Döm inte. Se, bara se.

Förändringen börjar hos dig.
Inga troll vill vara kvar i ljuset.

Att gå Hjärtats Väg

“Change has to happen inside.”

Texten stod på min yogi-tepåse en morgon. Förändring måste ske på insidan. Så sant.
Jag vet. Snacka går ju. Blogga. Det svåra är att leva efter det själv.
Gång på gång pratar jag om att följa sin inre sanning, att gå den väg som känns rätt.
Ändå hamnar jag där. Att jag börjar vika av på sidospår, och väljer Rädslan istället.
Jag blir utmanad av livet: Lever du som du lär? Jag märker direkt när jag tagit fel väg. Det blir nästan svårare att andas, inte fritt omkring mig. En stor tyngd ligger över mig, en fet kloss som bara skriker åt mig att jag ska se den och ta bort den för gott.
Den senaste tiden har jag hamnat i situationer där jag måste välja väg. Så här i backspegeln ser jag hur ofta jag valt att gå ifrån intuitionen, och istället valt Rädslan.
Jag har till exempel lovat mig själv att aldrig mer arbeta som förskollärare eftersom jag inte mår bra av det. Inte alls. Inte sedan utbrändheten. Ändå satte jag mig själv nyligen i en sådan situation där jag tänkte ta en fast tjänst på en kommunal förskola. Egot skrek åt mig att jag skulle vara glad att få ett jobb, eftersom de inte växer på träd! Du ska vara tacksam över det du kan få! Tänk på dina barn! Hur ska ni klara er om ingen av er jobbar??? Ni som ska få ett tredje barn nu också!!! HUR ska det GÅ? (Sambon studerar + Maria föräldraledig = tunn plånbok). Jag lyssnade och följde egot blint. Klart jag skulle jobba. Ta mitt ansvar. Vara duktig, göra rätt för mig.
Men ångesten växte. En timme innan jag skulle åka och skriva på anställningskontraktet låg jag och vred mig på sängen, skakandes av gråt. Allt var helt fel. Först då valde jag att lyssna inåt. Jag fann Modet och greppade dess hand.

Himlen öppnade sig.
Jag svävade.

Egots röst ekade någonstans i bakgrunden, sa att jag var helkorkad. Jag valde att inte lyssna. Jag hade bestämt mig. I sista minuten ringde jag till förskolechefen och tackade nej till tjänsten, sa som det var. Inga problem.
Jag blir fortfarande ifrågasatt, till och med i mina drömmar på natten. Varför väljer jag som jag gör? Men efter förskoleincidenten tycks jag ha ännu lättare att lyssna på mig själv, nu när jag bestämt mig. Jag vet – det finns andra jobb. Varför ska jag klamra mig fast vid något som ingen i min familj skulle må bra av?
Jag blir ifrågasatt för att jag ifrågasätter mig själv. Mitt ego vill hålla mig på plats. Det känner sig hotat och vill inte att jag hittar min inre sanning. All rädsla har med egot att göra. Så länge jag identifierar mig med egot är jag benägen att lyssna på Rädslan och följa dess väg.
Och så barnet, Pyret, i min mage… Redan en sådan fantastisk lärare. ”Hon” visar mig att jag måste sluta bry mig i vad folk ska tycka. Stå upp för mig själv. Andras åsikter har inget med mig att göra. När jag slutar ta åt mig slutar åsikterna komma. Det känns sant.
Så fort jag fick veta att jag var gravid igen stack Rädslan upp sitt fula tryne. Jag köpte tugget rakt av: ”Vad ska folk säga? Ni bor så trångt, har inga jobb och ska ha ett tredje barn? Är ni riktigt kloka i huvet?”
Men jag ser det. Jag måste sluta bry mig. Vad är jag egentligen så rädd för? Vad händer om människor tycker en massa saker om oss eller mina val? Absolut ingenting. Jag ser mitt ego som vill ”passa in.” Det bästa som kan hända är att mitt ego får sig en törn.

Barnen – mina fantastiska lärare. Var och en har läxor med sig:
Sonen ska lära mig tålamod. Han accepterar inget annat.
Dottern visar mig vikten av närvaro. Hon ”spårar ur” när jag förlorar mig i tankar och stress.
Och så lilla Pyret som ber mig gå min egen väg oavsett vad omgivningen tycker.
Mina allra bästa ego-befriare. Tack tusenfalt för att ni finns i mitt liv!

tisdag 15 mars 2011

Tomrummet i själen

Alla lider av det i någon grad. Det känns ungefär som ett hålrum, en urgröpning i själen. De som inte känt av det ljuger. Det är något inuti som fattas. Och vi ägnar livet åt att fylla det där tomrummet. Om vi håller oss riktigt sysselsatta och fyller tillvaron med saker i en strid ström behöver vi inte stanna upp och känna efter. Ve och fasa om vi skulle besöka det där tomrummet. Vem vet vad som finns där? Nej, nu tänker vi på något annat! Ska vi se en film? Planera semestern? Ta en drink? Kom så sopar vi allt under mattan. Visst har vi väl det bra ändå? Titta på våra vackra rabatter, den lyckade karriären, och i mars åker vi till Thailand. Visst har vi det gott? Vi vet någonstans att vi lurar oss själva, att livslögnen växer sig högre och högre och vi bara måste sopa mer och mer ju mer tiden går…

Alla är vi som små barn. Barn vars behov inte fullt blivit bemötta. Inga föräldrar klarar av att möta sina barn fullt ut hela tiden även om vi gör så gott vi kan. Alla föräldrar bär på sina egna sår. Känslor som inte fick kännas. De som fastnade därinne, frös fast. Det som skrämde, det som inte blev bearbetat. Det vi inte kunde förstå. Kritik och hån. Vi låste den delen av oss själva, den som inte verkade passa omgivningen. Vi gjorde det för att överleva, för att de skulle fortsätta ta hand om oss. Men den gömda delen finns kvar. Som ett svart hål i själen.
Det kan kännas djupt och svårt, eller som ett lättare obehag. Kanske gör det sig bara påmint i vissa situationer. När du blir ensam, när din egen unge är ilsken, eller när du får kritik av chefen. Vi gör så gott vi kan, vi försöker fylla oss själva när det känns tomt. Det kan vara med allt möjligt. Ett fint hem, en partner, resor, cigaretter, kakor… vi gör det för att känna någon slags mening. Ibland kommer den stilla frågan: ”Vad är meningen?” Men vi skjuter den ifrån oss. Orkar inte möta den. Vi fortsätter att sträva efter välbehag och njutning i den yttre världen. Vi strävar efter att få vara där. (”Tänk om…”) Där allt är fulländat. Vi ser oss själva vid målet. Där vi har vår perfekta partner, det perfekta huset, upplysning eller vad vi nu strävar efter.
Tänk om vi istället skulle lägga ned all strävan. Låta oss själva vara. Släppa taget om allt i det yttre vi tror ska göra oss lyckliga och istället ser efter i det inre vad som egentligen fattas oss.                                                                                                                                      
Jag kände mig i en underlig stämning vissa dagar då jag var ensam med Dottern, då hon var bebis. Jag tittade ständigt på klockan och räknade timmarna tills Sambon skulle komma hem. Något kallt och tomt gnagde i maggropen. Ett sorgligt tomrum. Som övergivenhet. Och så väcktes också rädslan att jag skulle överföra känslan till Dottern. Som om jag saknade en lugn, fridfull grundtrygghet. Som om en stor tårtbit av Mig Själv saknades… Tankar som kom var ”jag är inte god nog”.
Efter många, många svarta dagar bestämde jag mig för att bara vara i det. Jag tog ett skutt på trampolinen och dök ner i det mörka havet i mitt inre. Nu skulle jag bada där. Helt utan analyser. Lämna huvudet vid strandkanten. Ibland stormade det rejält när jag valde att bada. Kroppen ville gråta och jag ville inte låta den gråta när Dottern var med. Men jag märkte att det blev värre om jag gjorde motstånd. Så fort jag tillät gråten behövdes inte särskilt många tårar. Jag märkte att det som skrämt mig inte alls var särskilt farligt. Om jag bara lät det komma fram försvann det mörka lika snabbt som när jag tänder lampan.
Jag lärde mig att vila i mig själv, i mitt eget lugna djupa hav. För jag märkte att det bara är på ytan det stormar. Jag kan alltid välja. Vill jag fortsätta följa med i de dramatiska vågorna eller sjunka djupare, till den plats där det alltid är stilla och tyst?
Och plötsligt var Dottern och jag i ett flöde igen. Rädslans vålnad som haft sitt grepp om min hals löstes upp och blev genomskinlig. Helt hanterbar. Overklig. Inte alls på riktig. Jag kom på mig själv att jag slutat titta på klockan hela tiden. En bris över våra ansikten. Solljus i ögonen. Dottern och jag i sandlådan. Vi hörde en hackspett från skogsdungen och såg in i varandras ansikten och log. Tiden hade upphört. Närvaron var total.
Jag får ofta påminna mig själv om att vila i mitt inre djup. Om jag bara vilar i mig själv så är jag trygg och kan därifrån betrakta känslor och tankar. Låta dem komma och gå. Jag kan betrakta vågorna och låta dem hållas. Jag behöver inte påverkas av dem.
Tomrummet i själen är inte tomt. Där finns allt du letat efter. Det gäller bara att våga dyka.


Vems åsikter?

Jag måste göra upp med mig själv. Jag har haft så mycket åsikter om hur man ska göra med barn. Jag har sett snett på de mammor som valt att stanna hemma med sina små i flera år. ”Kvinnofälla” tänkte jag om förslag från regeringen om vårdnadsbidrag. Hur ska vi kunna lära barn om jämställdhet om mamman är hemma och har huvudansvaret för barnen? (Detta var innan jag insåg att biologin har ett STORT finger med i spelet.) Annat jag ansåg var att de små går miste om så mycket om de inte börjar förskolan tidigt, social träning och annat de ska lära sig. Nu som förälder ser jag med helt andra ögon. Jag skalar bort mina gamla åsikter, en efter en. Vad ska jag ha dem till? De är bara en bunt kacklande synpunkter som inte betyder någonting. De är som en telefonsvarare som går igång vid minsta anrop och spelar upp något gammalt inlärt.
Jag byter mer och mer ut synpunkterna mot min inre känsla. Intuitionen. Om jag följer den mår jag – och barnen - bra och allt känns lätt, och så rätt. Inuti mig bor en visdom som vet allt. Det är så skönt att veta att den finns. Det gäller bara att komma ihåg att lyssna.
Men jag ser att jag behöver förlåta den jag var, hon som hade – och fortfarande har – åsikter om hur allt ”ska” och ”borde” vara. Jag använder omvärlden som en spegel och märker att jag kan bli riktigt irriterad över andras synpunkter om hur jag lever. Här finns något som behöver bli sett och omhändertaget.
Människor i min omgivning inflikar sina åsikter här och där. Ibland bryr jag mig inte, ibland är det som att trycka på en knapp. Vreden vaknar. Det handlar om hur jag gör med mina barn. Jag bar t ex Dottern väldigt mycket i sele en period då hon absolut inte ville vara i vagnen. Åsikterna haglade: ”men hon får väl vänja sig att ligga där!”

Klassikern är: ”Ammar du fortfarande!?!” då Dottern var kring året, som om det vore något obscent jag höll på med när jag tog fram bröstet till min ”stora” tjej. Hon gick igenom perioder av separationsångest och då hette det att hon var ”alldeles för mammig, ni borde träffa mer folk.” Men även kommentarer som riktade sig direkt till Dottern kunde få mig att gå igång. Som att hon var ”duktig” när hon tog en tugga till av maten, eller att hon var en ”tjockis”, eller ”gris” för den delen, när hon spillde ner sig.
Djupt andetag. Räkna till tio. Allt jag går igång på har något att berätta om mig själv. Jag hämtar inspiration från ”En kurs i mirakler”, som hela tiden pekar ut åt mig att varje gång jag kastar skit på någon annan hamnar det på mig själv. ”Det finns inga andra.”
Det är bara mig själv jag möter. Hela tiden. Det är bara inte alltid så lätt. Egot vill skylla allt på ”alla andra” och säger att det är andras fel att jag mår dåligt. Sinnets synpunkter, som vi tror på, handlar om att vi vill att livet ska vara annorlunda. Vi gör motstånd, vi accepterar inte livet så som det är.
Vissa personer måste jag förlåta om och om igen. Se dem och tacka dem för att de visar upp vad jag behöver se för att kunna släppa taget och befria mig själv. Om jag inte förlåter dem låter jag åsikterna stå mellan oss, skilja oss åt. Vems åsikter är det egentligen? Var kommer allt tyckande ifrån? Vem är det egentligen som tycker? Och varför vill vi försvara oss, klösa tillbaka när vi känner att någon kritiserar ”våra” åsikter?
Allt som vi ”tycker” finns i sinnet. Vi fastnar i tankarna och rent av identifierar oss med dem. Och så blir vi arga om någon uttrycker en tanke som avviker från vår.
Det brukar ibland hjälpa mig, när jag känner mig sårad av någon, att föreställa mig denne som barn. Jag ser för mitt inre hur personen såg ut som barn och vad hon kan ha mött som format henne. Att tänka på alla som små barn, små sårade barn, väcker ju inget annat än kärlek. Ingen människa är ond. Ingen vill göra någon annan illa. Vi tror oss vara fel eller inte duga. Och så är det utifrån den föreställningen vi möter världen.
”Alla har vi varit barn
och hjälplösa nån gång
Älskat utan gränser,
älskat utan tvång
Under ytan
är vi alla små.”
Uno Svenningsson



onsdag 2 mars 2011

Att värna om barns lek

”Det finns en stor kraft i leken, men eftersom den samtidigt är skör så är den sårbar för yttre faktorer. Det finns krafter som försöker utnyttja leken för att främja sin vinst inom leksaks och spelindustrin. Andra vill använda leken för att främja sina pedagogiska effektivitetsprojekt; genom en lekpräglad undervisning kan eleverna ständigt lära sig ännu lite mer och ännu lite tidigare. Problemet är emellertid att ’tidigare och ännu mer inte nödvändigtvis är det samma som fortare och bättre’, för att låna en formulering av professor Jan Roar Björkvold. De senast åren har den traditionella småbarnspedagogiken mer och mer rört sig i riktning mot en styrd ’lek och lär’ undervisning, inte bara under skolans första år utan långt ner i förskoleåldern.”
Ur artikeln Lekens väsen på spåren av Eli Tronsmo, ur tidskriften På väg nr 3/07

Barn som verkligen får möjlighet att leka utvecklas till fria människor. Jag talar här om barns egen frivilliga lek, som inte har en vuxens övergripande mål över sig. Barnen leker för att förstå den värld de hamnat i. Inom lekens ramar kan de prova allt. De får möjlighet att göra det svåra begripligt, det traumatiska kan bli bearbetat. Livet kan behärskas genom leken. Barnen behöver inte bära svåra saker inom sig, genom leken har de direkt tillgång till terapi.



Dottern har besökt sjukhus ett par gånger i sitt liv. Det var ingen angenäm upplevelse om man ska tolka hennes reaktioner. Hon uppskattade inte att bli undersökt av någon doktor. Att vara sjuk och ta tempen är inte heller någon favorit.
Nu är hon två och ett halvt och har plötsligt börjat leka på ett helt annat sätt. Leken har gått från att främst vara utforskande och undersökande till att vara ett sätt att testa och bearbeta upplevelser och händelser, vare sig hon har varit med om dem eller hört talas om dem.
Hon leker sjukhus. I början var inte doktorn inkluderad i leken, han var helt enkelt för otäck i det verkliga livet. Men efter att ha lekt sjukhus ett tag började hon våga närma sig kärnan av det svåra. Doktorn fick vara med. Hon valde då att själv vara doktor och hon tog hand om mig som var ”sjuk”. Jag har nog aldrig blivit så väl behandlad! Jag fick ligga ned med ett skönt omslag om pannan och hon talade till mig med lugna ord, förklarade vad hon skulle göra. Jag förundrades över hennes varma bemötande.
Att ta medicin och tempen är något hon leker dagligen. Hon behöver tydligen, gång på gång, gå igenom detta som hon tyckte var så jobbigt. Hon avskydde att behöva ta penicillin när hon hade öroninflammation. Genom att leka detta blir det inte längre otäckt. Hon kan leka och börja skratta åt det som hon tidigare hade så svårt med.
Vi plåstrar om nallar och dockor, tar tempen och ger medicin. Hela tiden samma sak. Jag antar att hon kommer att leka (bearbeta) detta tills hon är klar med det. När leken ändrar form är terapin över.



Det är så lätt för oss vuxna att avbryta barnens viktiga lekar. Vi ser inte att det är deras arbete. Vi säger ”nu är det mat” eller ”nu ska vi göra det här” och så förväntar vi oss att barnen ska komma med oss på en gång. Vi har planerat in en massa fina aktiviteter som vi ska göra tillsammans.
Men jag tror att bland det allra viktigaste vi kan göra för våra barn är att låta dem leka så mycket som möjligt och att låta dem få leka färdigt. Leken är så skör och lättstörd.
På förskolorna ser jag många barn som inte leker. De har gett upp. Andra kämpar på ihärdigt, leker lite här och lite där, trots alla avbrott för pedagogiska aktiviteter och måltider som ska hinnas med. Jag vill uppmana alla vuxna, både på förskolor och hemma, att värna om leken. Låt leken fortsätta vara fri. Den är barnens egen, vi kan stötta men vi kan inte styra. Vi ska inte använda den för att få barnen dit vi vill. Inom förskolan talas det så mycket om lärande att jag ibland blir trött i öronen. Barnen lär genom lek, helt av sig själva. Det vi ska göra, anser jag, är att vara närvarande för vad barnen behöver just nu och att vara goda förebilder.
Tips:
*Ditt barn behöver vara tryggt för att kunna leka. För det lilla barnet behövs den vuxnes omedelbara närhet.
*Läs boken Lek för livet av Birgitta Knutsdotter Olofsson. Kan inte nog rekommendera den!
*Avbryt aldrig leken i onödan, låt barnet t ex ta med mellanmålet in i leken. Om barnen leker att de åker båt: servera en måltid i båten!
*När ni måste byta rum för att t ex byta blöja, se till att leken följer med! Dockan kanske också behöver byta blöja?
*Tillhandahåll den rekvisita barnet behöver för sin lek, t ex väskor och kontokort till affärslek, plåster och bandage till sjukhusleken. Vad behöver ditt barn just nu?
*Använd inte så mycket färdiga saker, detta gäller särskilt barn från ca 3 års ålder. Fantasin stimuleras bäst av enkla saker. En pinne kan till exempel symbolisera vad som helst.
*Var en god lekförebild. Det du gör i det dagliga livet tar barnen efter i sina lekar. Vad kan vara värdefullt att lära sig? Om du t ex arbetar i trädgården eller städar hemma, låt barnen vara med, på sitt sätt eller ge dem chansen att ta in sysslorna i sin lek.


tisdag 1 mars 2011

"Hur många barn får jag när jag blir stor??"

Jag har inte tänkt sluta blogga, jag har bara gått omkring i en trötthetsdimma de senaste veckorna. Det kan bero på att barn nummer tre(!), helt oplanerat, är på väg. Nu när de första tre månaderna gått börjar jag ana en ljusning. Kanske lättar illamåendet och tröttheten lite till, och jag kan komma tillbaka till tangenterna, då och då, igen?! Vi får se…
Vi hade önskat oss tre barn… men inte trodde jag att de skulle komma så tätt. Men Liten är såklart högst välkommen! Lycka! ”Hon” har tänkt bli född till den här världen i mitten av september…
Det blir aldrig som man tänkt sig. Det har jag lärt mig om livet. Jag tyckte att jag börjat vänja mig efter ”tvåbarnschocken”, och här kommer ”lilla hon” och vänder upp och ned på hela vår tillvaro! Det är precis vad en mamma med ett visst kontrollbehov behöver. Det går inte att styra och planera livet in i minsta detalj, det dyker alltid upp något oförutsett! Det är bara att hänga med...:)

Nu lockar mjuka sängen. Mmmmm. Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz….