tisdag 1 februari 2011

Jag drömde om en maskulin förskola...

Ingrid hade börjat förskolan, på en småbarnsavdelning. Hon var av den stillsamma sorten, satt mest och tittade vad de andra barnen gjorde. Den manlige pedagogen stod framme vid svarta tavlan och skrev matematiska formler, ibland vände han sig om för att ge beröm åt några av pojkarna som hävde sig upp på olika gymnastikredskap. ”Bra gjort, vad stark du är! Kämpa på!”
Ingen såg Ingrid. Hon fick ingen uppmärksamhet överhuvudtaget. Det var som om hon inte fanns. Hon sa inget, gjorde inget och därmed blev hon inte sedd.
Läraren hade en tavla full med geometriska figurer. Han höll upp en liten rektangel och sa till de små barnen, på fullaste allvar: ”Idag ska vi göra en sån!”
Barnen, som alla var under tre år, fick i uppgift att själva rita och klippa ut en rektangel, för det var sådant som tidigt var viktigt att lära sig på den här förskolan.
När jag vaknade slog det mig vilken rolig karikatyr den här drömmen är på hur det faktiskt ser ut i vårt samhälle, och därmed också i förskolor och skolor. Vad är det som värdesätts? Prestation och styrka. Matematik, utåtriktad rörelse, teknik, energi och vetenskap.
Det kvinnliga, lugna, mystiska, känsliga, kreativa och intuitiva fnyser vi fortfarande åt. Vi uppmuntrar inte pojkar att leka med dockor och konstnärliga yrken har inte lika hög status.
Det feminina hålls fortfarande tillbaka. Vi ser inte att det maskulina behöver det feminina för att komma till sin rätt. Det manliga i obalans löper fullständigt amok i världen. Det ger våld och krig. En manlighet i balans ger styrka och kraft att istället ta hand om sin familj, att styra världen med kärlek. Att kombinera vetenskap med intuition.
Om vi vågar låta det feminina komma till uttryck i världen, samhället, skolan, om vi släpper tyglarna, kommer både män och kvinnor att må bättre och få mer balans inom sig själva.
Och omvänt, ju mer vi alla får balans inom oss, mellan manligt och kvinnligt, desto mer balans kommer vi att se i världen.
Om vi låter oss bli hela som människor hjälper vi till att hela världen…
Jag tror att kampen mellan könen symboliserar hur vi håller oss själva fångna. Vi låter oss inte vara de vi är. Kvinnorna klagar på männen, kämpar för att bli sedda och älskade av dem, och vi vill ha millimeterrättvisa.
Om vi istället bjuder in dem till vårt hjärta omfamnar vi det manliga inom oss och därmed blir vi också stärkta i vår kvinnlighet. Vi slutar slåss för alla ”orättvisor”.
All kamp vi ser i världen är en direkt spegling av den kamp vi har inom oss.
När vi själva älskar blir vi också älskade. Kampen upphör.