tisdag 25 januari 2011

Att leva i förändring

Det enda bestående är förändringen.
                                                                             Herakleitos

Dotterns inskolning verkar lida mot sitt slut. Hennes pappa lämnade henne på lekskolan imorse och hämtade efter lunch. Hon hade varit lite ängslig, frågat efter sin pappa, men ändå lekt och sökt närhet hos en av fröknarna.
Jag var hemma med Lillebror och vi dansade och sjöng till ”slipping through my fingers” med ABBA. Texten träffade mig rakt i hjärtat och jag kunde inte hejda tårarna som rann ut.
Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well-known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that Im losing her forever
And without really entering her world
Im glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see whats in her mind
Each time I think Im close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
Barely awake, I let precious time go by
Then when shes gone theres that odd melancholy feeling
And a sense of guilt I cant deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go
(slipping through my fingers all the time)
Well, some of that we did but most we didnt
And why I just dont know

Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers...
Slipping through my fingers all the time
Hon var ju bebis nyss. Vad hände? Det slår mig hur förgängligt allt är. Inget går att hålla fast vid. Inget. Att hålla fast vid det gamla är dömt att misslyckas – jag vet det.
Dottern har sin egen värld som jag inte har tillträde till. Hon växer och förändras hela tiden. Det är så märkligt. Men det är ju så det ska vara.

Samtidigt är det denna förändring som gör livet så storslaget, så vackert. Så livfullt och färgrikt.
Det är som en film som jag inte vill ska ta slut. Men likväl så måste jag lämna biosalongen så småningom.
Att medvetet leva i denna ogripbarhet är att ha distans till livets innehåll. När jag medvetet observerar det som händer vilar jag i det som aldrig försvinner eller förändras: Närvaron. Utan den skulle jag säkert få panik av vissa av livets förändringar… I närvaron händer våra liv, de fyras av likt fyrverkerier, men försvinner lika fort.
Så varför ska jag försöka hålla fast något – när det inte går?
Att acceptera förändringen tar andan ur mig. Det svider av skönhet. En sida av livet närmar sig som jag inte riktigt sett förut.
Att leva i förändring. Sådant är livet här. Det som gäller idag är borta imorgon. Det bästa vi kan göra är att vara vakna för varje ögonblick. Såsom de små barnen. 
Jag kan glädjas åt mina minnen, jag kan plocka fram dem när jag vill och titta på dem. Det är helt i sin ordning, så länge jag inte förlorar mig i dem och bara lever livet genom vad som hänt.
Jag sansar mig och möter Sonens kloka blick. Han sjunger ”dadadada aaaah”. Vi tittar ut genom fönstret tillsammans, fåglarna som äter, människor som passerar. Här är livet. Om jag lever helt närvarande borde jag ju inte känna att jag missat något när jag lämnar arenan Jorden.


tisdag 18 januari 2011

Att vila, vara tacksam och finna kärlekens kraft

Januariregn.                                                                                                                                                       
Blöta vantar, fågelkvitter. Luften är av tidig vår. Tanken går till milda sportlovsdagar, droppande tak och fika med gräddiga semlor.
De brunögda sover djupt i dubbelvagnen. Jag får en stund av tystnad, åtminstone i det yttre.



Inuti rusar ändå tankarna. Först när det blir tyst omkring mig får jag syn på dem. Vilket tjatter!
Jag söker lugnet och finner det. I tystnaden mellan varje litet ord. Där. Precis där. Närmare än nästa andetag. När jag vilar där skingras tankarna. Jag lägger fokus på kroppen, känner in den inifrån.  Alla problem flyger bort och jag bara är. Ett med mina klafsande kängor mot snöslasket, ett med de nakna träden, barnens snusande.
Ju mer jag vilar i tystnaden, ju mer jag fokuserar på den istället för tankarna, ju mer får jag kraft och energi tillsammans med min familj. Jag blir mer kärleksfull. Det är som att det där lugnet innehåller hur mycket kraft, visdom och kärlek som helst. Det är bara att ösa…
När jag förlorar mig i tankarna, bruset, liknar jag en urvriden skurtrasa mot kvällen. Ingen trevlig syn. Ingen trevlig mamma och partner.
Vissa dagar tycks livet hårdare. Ekonomin är värre än någonsin och jag får inte sova på nätterna. Jag frågar mig varför det måste vara så och känner genast på mig att det är för att jag ska minnas att vända mig till lugnet, att alltid välja det. Vad vi än upplever i våra liv går det att hitta friden. Det är när jag fastnat i tankarnas berättelse om ekonomin och bristen på sömn jag lider. Ekonomin och sömnbristen är egentligen inget problem, de är som de är.
Om jag bara låter allt vara som det är, även tankarna, säger ”ja” till dem och ”tack” – då händer något. Det känns som sockerdricka i kroppen, jag blir lugn och finner ro.
Motståndet att säga ”tack” kan vara stort och starkt, men det går att göra det ändå, även om jag inte upplever tacksamhet. På något sätt fungerar det. Allt kan transformeras.
Om vi gör motstånd mot något vi upplever tenderar det bara att växa sig ännu starkare, så varför inte bara göra tvärtom. Acceptera och tacka. Ta emot och släpp taget. Följ med strömmen istället för att försöka simma åt andra hållet. Livet blir lättare och du vinner massor med kraft.
Kärleken väntar…



tisdag 11 januari 2011

Förskolestart - att lämna det käraste du har

Du har burit henne i din kropp i flera månader. Du har fött henne, ammat och hållit henne nära. Lärt dig tyda hennes signaler. Ni har varit som en enhet, alltid tillsammans. I famnen, i sängen, vart ni än gått.
Du har älskat henne så det gjort ont. Vetat att du aldrig någonsin vill leva utan denna lilla människa. Det går bara inte.

Imorgon ska Sessan börja förskolan. Eller lekskolan som Sessans ”dagis” kallas. (Svårt med många namn!)
Hur som helst, imorgon börjar det.  Liten som börjar bli stor, som ser på omvärlden med sina stora ögon, som har tusen frågor i sin mun.
Jag får uppleva inskolning från ”andra sidan”, som förälder, efter alla dessa inskolningar jag haft som förskollärare. Kommer jag att vara den där oroliga föräldern som frågar om allt? Kommer jag att gråta? Kommer jag att kunna sitta där och vara ”tråkig” och inte lägga mig i?
Vad gäller de egna barnen går det inte alltid att lita på att känslorna leder en rätt. Det kan vara egen oro inblandat som gör att man har svårt att vara objektiv. Gammal oro från den egna barndomen kan vakna till liv när man minst anar det. Som när de äldre kusinerna springer ifrån Dottern, när hon inte får vara med. Dottern verkar inte bry sig, men mammans hjärta värker av en blandad kompott av känslor.
Som pedagog såg jag att föräldrarna hade det svårt när de skulle lämna sin juvel på förskolan. Hur de ville dröja sig kvar vid avskedet. Tårarna som snabbt torkades bort i ögonvrån. Oron i rösten då de ringde och frågade hur allt gick. Jag kunde inte helt förstå, jag hade själv inga barn. Nu kan jag se med andra ögon.
Det kan kännas helt fel att lämna bort sitt älskade knyte till vilt främmande människor. Kommer de att förstå henne? Kommer hon att våga vara sig själv?



Men trots den lilla klumpen i halsen så vet jag att Dottern är trygg i sig själv. Hon har varit hemma så länge med oss och vill träffa fler människor och KOMPISAR. Det ska hon få göra. Trots allt så handlar det bara om femton timmar i veckan, så länge Lillebror fortfarande är hemma. Det är inte mycket.
Även om det skär lite i mammahjärtat så måste jag se att hon har sitt liv, där hennes mamma inte ska trassla in sig. Förskolan är hennes alldeles egen plats. Det känns så härligt att hon ska få ha en sån.



Jag skriver ”Mindfulness” med snirkliga bokstäver på min hand för att påminna mig att vila i nuet, i mig själv.
Nu kör vi!

torsdag 6 januari 2011

Jag är vad jag har - eller?

Ellen kommer in genom dörren till förskolan A. Knappt har hon hunnit få av sig kläderna innan fröken möter upp. ”Hej Ellen, vilken fiiin tröja du har idag. Med en jättesöt hund på!”
Pelle kommer en kort stund därpå, med en liten dinosaurie i handen. ”Hejsan Pelle, men titta vad har du där? Är det en dinosaurie, vilken häftig – är det din?” Fröken ler vänligt åt båda barnen, hon vill att de ska få en bra start på dagen, känna sig välkomna. Allt sker i högsta välmening.
Vad som händer är att båda barnen, genom att dagligen bli bemötta på detta sätt, lär sig att de får uppmärksamhet för leksaker och kläder. De blir sedda för vad de har. De blir fostrade till ett materialistiskt tänkande. Barnen kommer vilja fortsätta ta med sig saker till förskolan enbart för att visa upp så att de kan få den uppmärksamhet alla barn suktar efter.

Gunnar möter fröken i dörren på förskolan B. Han ler mot sin fröken och hon ler tillbaka, säger ”Hej Gunnar, vad fint att se dig. Vad roligt att du kommer hit idag!”
Gunnar, som dagligen blir bemött på detta vis av vuxna, lär sig att han är värdefull som person. Oavsett vad han kommer att göra eller ha i världen så ruckas inte hans självvärde. Om han vill visa något som han har med sig så uppmärksammas det också, men det kommer aldrig i första hand, och det sker mer neutralt och utan värdering.
På en förskola, ett mindre föräldrakooperativ, där jag jobbade för några år sedan bestämde vi i arbetslaget att vi ville hjälpa barnen att förändra leken. Barnen då, var mest tjuriga mot varandra och lekte knappt tillsammans. De mest ”värdefulla” sakerna blev snabbt upptagna. Men det var ingen som lekte med sakerna, barnen satt mest och höll i dem, vaktade dem. Förskolan hade god ekonomi så vi hade många fina leksaker. Men vi bestämde oss ändå för att ställa undan de flesta av dem ett tag, på prov. Allt för att komma ifrån tonvikten på att ha och äga. Vi lät dock träklossar och rekvisita till dock- och familjelek stå kvar framme.



Och leken tog fart! Nu var det ingen som slogs om den röda traktorn längre. En kloss kan ju vara vad som helst, ett flygplan, en smörgås eller en tandborste. Och det finns massor av likadana. Barnen började använda sin fantasi och oj vad de lekte – tillsammans!
Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world
                                                                 
                                                                                               John Lennon

Anledningen till att vi ofta är så bundna vid våra ägodelar är för att de på något sätt stärker vår självbild. Det är ju så vi har lärt oss…
Kanske hade vi det fattigt när vi var barn och vill ge våra egna barn något annat, något ”bättre”. Ett sätt att kompensera för den brist vi själva kände som barn är att ge våra barn mer saker. Våra egon stärks av den status som barnens prylar ger.  Eller så ger vi barnen leksaker och andra ting av andra anledningar, för att det blir lugn och ro en stund, eller för att döva vårt eget dåliga samvete. För kanske känns det lättare att ge barnen leksaker och nya kläder än att ge dem närvaro och tid?
Vi använder tingen för att bygga oss en person här i världen och vi lär barnen att göra detsamma.
Men vem är jag om allt försvann? ;-)

onsdag 5 januari 2011

Strävan efter perfektion

Jag kretsar kring det ouppnåeliga. Jag drömmer om det perfekta livet.



I min dröm om det perfekta skulle jag aldrig vara så här trött. Min bebis skulle sova på nätterna. Vi skulle ha ett hus vid havet. Jag skulle ha massor med egen tid, lugn och ro. Vi skulle inte ha några konflikter här hemma. Jag skulle ha oändligt tålamod. Mina barn skulle aldrig må dåligt.
Den frågvisa inre rösten opponerar sig förstås, viskar knappt hörbart: ”men, men… vad är perfektion?” Jag vill försöka besvara frågan, den kanske vill få in mig på rätt spår. Kanske är det rösten från mitt sanna jag som talar, som inte vill att jag förlorar mig i den här världens tankar och göranden. Hon som vill att jag vaknar och ser sanningen om mig själv.
Strävan efter perfektion i min livssituation, jag ser hur det är dömt att misslyckas. Det finns alltid något litet mer att fixa till. Perfektionisten kommer aldrig att bli nöjd.


När jag stannar upp så ser jag att allt ÄR ju perfekt, precis som det är just nu. Allt som händer sker ur perfektion… Aha! Det finns inga misstag. Ändå gör människan motstånd mot det som är. När jag blir förkyld eller när min partner kommer en timme för sent blir jag sur eftersom jag inte kan acceptera det som händer. Men det är ju faktiskt så att jag väljer att bli sur, inget av det som händer kan egentligen orsaka mig någonting. Vi kan inte styra över allt som händer oss här i världen, ändå agerar vi som om vi kunde det och blir förargade när det inte blir som vi har tänkt.



Perfektion, kanske är det att vara ett med varandet? Det kanske egentligen är DET vi söker när vi letar i världen efter det perfekta jobbet, det perfekta hemmet, den perfekta partnern, den perfekta resan, frihet eller upplysning. Vi söker något som ska svara mot våra förväntningar av ”det perfekta, det som ska ge mig sann lycka”.
Men det vi söker, vad det nu är, finns inte där ute. Ingenting som ges till dig kan få dig att bli mer eller känna dig bättre.
Allt finns redan där vi står. Vi har allt redan. Allt är redan perfekt.
Om vi förlorar oss i vår livssituation*, i alla göranden och tankarna kring det, så lever vi inte riktigt. Vi har inte förankrat oss i livet**. Livet är vad som levs genom oss och som vi kan uppmärksamma varje litet ögonblick, hela tiden. Då lever vi livet livs levande, närvarande och kan ta det med oss i alla våra göranden. Vi vilar i varandet och agerar samtidigt i världen. Där är friheten och väl förankrade i varandet finns inga behov att söka efter det perfekta resmålet, den perfekta partnern, upplysning eller vad det nu kan vara. Du är redan där.
Börja där du står. I din egen, alldeles unika livssituation, finns Livet som bara väntar på dig…

*Livssituationen: innehållet, det som händer, våra tankar, känslor och upplevelser.
**Livet = det som ger allt liv, det som alltid ÄR, oavsett vad som händer.